På Julafton publicerade vi vilka som vunnit i de tävlingar som vi inte hade hunnit med att bedöma – Maj månad, Midsommarmord och Oktober månad. Vi vill be dig som vunnit att skicka din adress till; tavling@dropastory.com så skickar vi något fint till dig som vinst, grattis!

Vinnarna kommer här;

Maj

Grattis till Evelina Gson
Jag vill inte…
Jag vill inte, jag vill inte.
Regnet smattrar melodiskt mot taket och dränker allt i sin väg. Vattenpölarna växer och växer. Utanför fönstret skyndar människor in i sina hålor och gömmer sig för verkligheten. Jag är redan inne men kan föreställa mig känslan av vattendroppar som rinner ner för ryggen. Kylan, vätan. Det var längesen jag var utomhus nu, längesen jag överhuvudtaget öppnade dörren till mitt rum, längesen jag såg en annan människa. Det är knappt att jag minns känslan, kroppskontakt är ett länge bortglömt minne och hur gör man? Hur gör man när man har glömt hur man gör? Ensamheten har tagit in mig inom sitt skyddande hölje.
Jag vill inte, jag vill inte.
Utanför regnar det fortfarande. Jag undrar hur mycket vatten gräsmattan klarar av men kastar snabbt bort tanken och övergår till att betrakta vattnet som ringlar sig fram på asfalten. Någon försöker skydda datorn innanför jackan, någon försöker ta in utemöblerna. Jag lindar täcket ännu hårdare runt min kropp. Ljusrosa stövlar plaskar i den största vattenpölen, skvätter högt och långt. En mamma sätter på galonvantar och hjälper till att knäppa jackan. Mer plask. De ljusrosa stövlarna hoppar högre och högre.
Jag vill inte, jag vill inte vara inne längre.
——————————————————————————————–
Midsommarmord
Grattis till Ingrid Andreasson
En vissnad midsommarnattsdröm

Jag sitter alldeles still och försöker att andas så tyst som möjligt. I ena handen håller jag fortfarande några vissnande midsommarblomster i ett krampaktigt grepp. Det börjar ljusna på himlen, fåglarna vaknar och deras sång hörs klart och tydligt i den annars så stilla morgonen. Ända ner till sjön har jag sprungit och myggen gör sig påminda med att sticka mig på benen och armarna. Fortfarande panikslagen av skräck, efter att ha tillbringat hela natten utomhus, kurar jag ihop invid ett buskage. Hjärtat bultar hårt och jag mår illa av ansträngningen. Med öronen på helspänn lyssnar jag efter varje ljud omkring mig, skräckslagen för att bli upptäckt. När det efter en mycket lång stund fortfarande bara hörs fågelsång och stilla vågskvalp från vattnet vågar jag mig fram. På darriga ben smyger jag försiktigt ner till vattenbrynet för att tvätta av mig, mina händer bär spår av blodstänk. Även om vattnet är kyligt går det lätt att tvätta bort blodet. Jag granskar noggrant hela kroppen för att se så inget mer blod finns kvar. Tröttheten sköljer över mig, nu måste jag ta mig hem. Det är många tankar som tränger ihop sig i mitt huvud när jag skyndar på stegen. Igår vid denna tiden fanns så mycket att se fram emot och vara lycklig över. Jag hade handlat maten för att ta med hem till honom – färskpotatis, matjessill, gräddfil, jordgubbar samt en nybakad sockerkaka som jag svängt ihop. En liten midsommar-stång att ställa på bordet och en bukett med sju sorters midsommarblommor från blomsteraffären på hörnan la jag också ner. Samt en vass liten kniv att skrapa potatisen med, var inte säker på att han hade en sådan i sitt kök. Detta skulle bli vår första midsommar tillsammans då vi hade träffats i höstas. Hans djupa blick och charmiga leende gjorde att jag föll direkt för honom. Det var passion med en gång.
När jag sätter nyckeln i hans ytterdörr hörs snabba steg inifrån lägenheten. Viskande röster. Det knyter sig i min mage. I hallen möter han mig med ett stort leende, klädd i bara kalsongerna. Dörren till sovrummet är tilldragen.
“Hej! Kom och ställ sakerna i köket så länge, jag måste bara klä på mig och bädda”, han låter andfådd.
När jag letar fram en vas i köket för att sätta midsommarblommorna i hör jag hur ytterdörren försiktigt öppnas och stängs. Tittar ner genom fönstret och ser en kvinna som hastigt kastar sig iväg på en cykel. Medan jag hör hur han duschar går jag in i sovrummet. Obäddad säng, två vinglas på sängbordet, utspridda kläder på golvet som de blivit avtagna i all hast. Magkänslan sprider sig till hjärtat för att sedan explodera i mitt huvud. Ett raseri blandat med svartsjuka får mig att skynda ut i köket medan duschen fortfarande skvalar i badrummet Jag får syn på en liten mortel i sten på köksbänken som jag rafsar åt mig. Jag går tillbaka in i sovrummet och väntar medan adrenalinet rusar i kroppen. Han kommer ut från badrummet insvept i en handduk och tittar förvånat på mig.
“Vem var hon?” jag skriker ut frågan.
Medan han dröjer med svaret bekräftar hans blick mina farhågor. Den här personen vill jag inte leva mitt liv med ekar det i mitt huvud samtidigt som jag med all kraft drämmer morteln av sten mot hans huvud. Med en duns dråsar han ner på golvet. Öronbedövande tystnad breder ut sig. Fastfrusen i golvet stirrar jag på honom, han ligger helt orörlig med blicken rakt mot mig. En liten rännil med blod smyger sig fram från hans huvud. Med hjärtat dunkande petar jag på hans ena ben men han rör sig inte ur fläcken. Jag måste iväg härifrån! Tänk om någon hört dunsen när han föll och morteln åkte i golvet. I panik ser jag mig omkring och rafsar åt mig midsommarblommorna på väg mot ytterdörren. Med blommor i handen ser det förhoppningsvis oskyldigt ut att jag störtar ut från lägenheten tänker jag förvirrat. Jag stänger ytterdörren och rusar nerför trapporna och ut i sommarluften. Börjar springa, måste komma bort härifrån! Springa så långt jag bara orkar. Gömmer mig bakom olika buskage och springer vidare hela dagen. I huvudet flimrar bilder av hur han låg på golvet helt orörlig.
Alldeles för sent upptäcker jag polisbilen utanför min port. Jag tittar ner på de slokande midsommarblommorna i handen och inser att jag glömt handväskan i hans lägenhet. Handväskan med mina nycklar och ID-kort som fört polisen rakt hem till mig. När två poliser leder in mig i polisbilen bländas jag för ett ögonblick av solen, årets ljusaste dygn blev livets mörkaste för mig.
—————————————————————————————
Oktober
Grattis till Susanne Eriksson!
Min smaragdring sen barnsben
Påminner ständigt
Om dina gnistrande ljusblåa ögon
Jag behöver inte förklara mig
Inte försvara mig
Jag får vara som jag är
Behöver inte förvrida min själ
Här i höstmörkret
Du sprider magi
Ömhet som lägrar sig
Och kärleken läker oss
Som len vispgrädde
När såren ömmar