Tillägnas mormor och morfar. I hopp om att historien aldrig mer upprepas.

– Det blir bara värre och värre Sara. Det började med oskyldiga karikatyrer på oss och skrönor. Och vet du vad som hände idag Sara? Jag fick inte komma in på biblioteket. Biblioteket i staden där jag har växt upp och biblioteket som jag har besökt hela mitt liv. Jag blev stoppad vid ingången och nekad inträde. Det gick inte alls att argumentera saken.
– Men Josef hade du davidsstjärnan synlig?
– Varför ska jag ha den synlig för? Sen när blev jag andra klassens medborgare?
– Du vet Josef de rekommenderar att vi, vår sort av människor ska ha den synlig.
– Rekommenderar? Ser du inte? Har du inte förstått vad det egentligen betyder? Det är det ultimata beviset för feghetens allra grövsta art, det är vägran att ta på sig ansvaret för det som eftervärlden kommer att fördöma. Och sannerligen Sara de kommer att göra det.
– Josef vi kan inte vara själviska, detta görs för allas bästa.
– Allas bästa? Förklara för mig Sara, hur kan detta vara för allas bästa?
– Ja de som inte behöver bära davidsstjärnan alltså majoriteten är ändå ganska nöjda, de får inte någon särbehandling, de är inte exkluderade som vi och får delta i det sociala livet. Och det som gäller oss Josef, vi har fått en gåva av gud, öva vårt tålamod.
– Snälla Sara var inte så naiv, börja inte prata om gud och tålamod. Detta är inte gudsverk det är verk av de som bestämmer och har makten. Jag förstår inte hur människorna kan vara nöjda när deras grannar blir särbehandlade på det sättet? När deras medmänniskor blir demoniserade och klassade som undermänniskor. Nej Sara jag kan inte tro att detta är för allas bästa. Allas bästa är frihet. Friheten att få bestämma själv över sitt eget liv. Friheten som ges av naturen till oss människor redan vid födseln, men som makthavare usurperar.
– Men jag förstår inte Josef, det handlar om att bära med dig din davidsstjärna. Vad har friheten med detta att göra? Du är väl fri att inte visa upp den som du gjorde idag.
– Ja du har rätt det var fritt val, tills jag nästan blev utslängd från ett ställe som jag har besökt sedan barndomen. Förstår du inte att det inte är längre fritt att välja, nu är det tvång, eftersom ditt val medför konsekvenser som straffar dig.
– Jag vet inte vad jag ska säga Josef, jag älskar dig och jag kommer alltid att stå vid din sida. Det här kommer säkert vara över snart.
– Jag älskar dig också Sara. Men jag rädd, jag är rädd för att de inte kommer nöja sig med davidsstjärnan. Jag är rädd att vi inte får komma in på biblioteket, är bara en början på något ondskefullt. Jag är rädd att en gång få berätta för våra barn att människor kan behandla människor illa bara för att de tillhör en grupp som måste bära davidsstjärnan.
– Vad ska vi göra Josef?
– Vad som helst, men bara inte sitta och inte göra något, när mänsklighetens frihet står på spel. När allt det här är över så vill jag kunna möta alla människor utan att behöva skämmas och behöva sänka blicken för att jag inte försökte ens att göra något. Jag vill veta att jag gjorde det jag kunde göra för att förhindra det som skall ske, jag vet att människor i sin ovisshet är kapabla till grymheter av mest otänkbara slag, som de förklarar lätt genom att säga ”jag gjorde endast mitt jobb”. Men de vet inte vad de gör Sara, precis som de som bestämmer, de vet inte vad de gör. Jag tänker inte bära davidsstjärnan och det är inte för min skull utan för tusentals andra som jag tänker på och som jag lider med, jag tänker inte bära den för att de som kommer efter oss ska kunna ha friheten att peka på oss och säga, titta det är tack vare de vi är fria att leva vårt liv som vi vill. Klok var han som sa, om vetekornet inte dör förblir det ett ensamt korn, men om det dör ger det en stor skörd.

Text av Mikael Fischer

Foto av cottonbro från Pexels