Ett titthål mot världen, inte mycket större än en ventil. Glas kan krossas, men sedan? Placerat högt, inget finns att kliva på – lyckas jag pressa igenom huvudet kommer resten av kroppen att fastna. Mittemot tecknas en ruta av matt sol på den dörr vars brädor motstått alla sparkar. Till vänster: eldstad med rökkanal för trång för vuxen kvinna. Fuktigt jordgolv.

Ljuset avtar, minnen jagar. Den ordlöse som dumpade mig här, balaklavan där bara ögon syntes, blick konstant bortvänd, händer darrande. Min oupphörliga svada, i hopp om att något skulle landa rätt, nå in.

Och sedan tystnaden, slumpvis punkterad av kvidande sjöfågel. Havet som kallar med ruttnande tång och luftburen sälta. De få utspottade orden bränner ännu mina öron: Håll dig lugn om du vill komma levande härifrån! Och så den andre, trampande utanför vid dieselbil med trasigt avgasrör: Vi väntar till gryningen. Bara det.

Jag rör inte den smutsiga vattenflaskan – mitt enda sällskap i tomheten. Tankarna ett hoptrasslat garn; får inte fastna i hungern, törsten, hopplösheten. Men flaskan. Blundar, krossar den mot ventilkanten. Gräver med halv butelj vid västerväggen. Blidkar jorden med det sista vattnet. Tömmer blåsan, luckrar upp. Sten efter sten friläggs, lyfts upp. En sömnlös natt har börjat.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!