Julen knackar på av Fredrik Ax

De dova dunsarna, som tycktes komma från den massiva ekdörren i finingångens hall, fick Elsa att hoppa till. Hennes hjärta slog ett extra slag i bröstet och hon kände hur en hetta började sprida sig i hennes kinder.ÄNTLIGEN!

Utan en tanke på alla de förmaningar om en fin flickas värdighet, lugnt uppförande och stillsamhet som hennes mor dagligen och rikligt tillhandahöll under de schemalagda mor-dotter-stunderna, kastade hon sig ur den eleganta fåtöljen och rusade ut mot hallen. Luftströmmen som följde i hennes framfart bar med sig en blanddoft av barr, brasvärme, oljigt sot och stearin. Två av de levande ljusen i granen hade slocknat när hon sladdat ut ur finrummet in i serveringsgången. Där bromsade hon häftigt in och kanade en liten bit över det nypolerade fiskbensmönstrade golvet av ekparkett. Hon var inte först ut mot hallen!

Hennes sikt mot dörren skymdes av en ryggtavla. Finklänningen hennes mamma bar var i ryggen öppen ner till svanken och avslöjade en till synes perfekt, sammetsslät, helt utan fläckar eller missformningar, gyllenbrun rygg. Mamman som varit i köket och som vanligt sett till att varje detalj blivit exakt så som hon tänkt sig, hade också tagit genvägen genom serveringsgången mot hallen. Ett löfte om glögg strömmade i mammans vak ut från köket och gifte sig med luftströmmen från
finrummet. Kombinationen fyllde Elsas näsborrar. JUL! Snälla barn.

Inom sig hörde Elsa plötsligt mammas förmanande röst och, mot sin nuvarande uppspelta sinnesstämnings egentliga natur, stillade hon sig en aning. Faktiskt så mycket att hon helt stannade upp och rättade till den, av hennes fartfyllda sladdande inbromsning, korvade äkta mattan. När den åter var slät och fransarna, så som mamma önskade, låg perfekt parallella igen,
höjde hon blicken ut mot hallen där mamma just öppnade dörren.

En djup och en aning, för sammanhanget, för stark röst rullade över hallens ljusa blänkande marmorgolv in i serveringsgången:

— Ho, ho motherfuckers! Finns det några snälla fina flickor här?

Så tydde Elsa orden i det mullrande, bullrande sluddrandet som kom från dörrens öppning bortom mammas rygg. Elsa kunde tydligt se hur hennes mamma blev spänd. Mamma fick en ännu striktare hållning, med rak rygg och stel nacke. En väsande sträng röst, i samma ton som Elsa åtskilliga gånger hört när hon kommit hem med en eller annan fläck på klänningen, kom ur hennes mamma:

— Du får inte vara här nu! Vi träffas som bestämts på torsdag tretton och tjugo, men inte nu.

Absolut inte nu, och inte i ditt skick! Hans-Axel kommer snart, och då måste allt vara perfekt. Du är bara helt fel här just nu!

Men varför motade Mamma honom i dörren? Han måste ju få komma in!
Torsdag, tjugo över ett?
Det var ju julafton idag, inte på torsdag!
Strax efter lunch dessutom, alldeles för tidigt på dagen!
Det var ju nu, när det började skymma i den sena eftermiddagen, som tomten skulle komma!

Elsa, fortfarande uppspelt inom sig, men nu också nyfiken och lite konfunderad, nyttjade den tjocka äkta mattans mjukhet för att dölja ljudet av hennes fotsteg när hon försiktigt närmade sig paret vid dörren. Härifrån skulle hon tydligare kunna höra resten av konversationen. Ur den ovårdat skäggiga mun som Elsa kunde skymta över sin mammas axel, kom nu, mer dämpat än tidigare, en vädjan:

— Men det är ju ändå min dotter! Jag vill träffa henne. Jag vill träffa dig! Jag har ingen annan!

Mammas svar trycktes väsande ut mellan sammanpressade tänder:

— Försvinn! Snabbt! Du misspryder den perfekta granrisinramade julens port. Jag har lagt så mycket möda på denna jul! Allt var som det skulle, perfekt, tills du dök upp!

När Elsa, åter i finrummet, kikade ut genom fönstret, kunde hon nästan känna hur uppgivenheten strålade från den ihopsjunkna gestalten som med tunga långsamma steg lunkade bort från huset över den välkrattade uppfarten och sakta försvann bort i mörkret mellan alléns vinterkala träd. Trots det bubblade det i hennes mage, dels av ännu icke infriade förväntningar, men kanske mest av nyfikenhet. Frågan som hon ställt sig samtidigt som mamma med en ljudlig duns dragit igen finingångens tunga ytterdörr dröjde sig kvar:

Är jag verkligen tomtens dotter?

 

Text: Fredrik Ax