Tema Kamp – vinnaren är…

1. Andreas Lantz – ”Vi kämpar alla för något”

I dessa tider får ju ordet kamp lite olika betydelser. Vissa kämpar för sina liv i iran och Ukraina. Andra kämpar för att bli framgångsrika affärsmän. Vissa har inre demoner som de kämpar mot. Tvångstankar och psykiska problem kan leda till stora problem i vardagen. Om inre demoner är förbundna med t.ex. Putins och Trumps gärningar kan bara folk i deras närhet och kanske de själva svara på. Hur som helst så förstår man inte vidden av begreppet kamp om man inte kämpat för något. En kamp kan ju vara att bli en frangångsrik författare. Att tvingas strida för sitt land är ju dock en av de mest krävande kamper man kan ge sig in på. Denna kampen är livsfarlig. Under historiens lopp har krig skapat sår som aldrig läker. Generation x och y och även milleniumbamen har inte förstått det förrän nu. Inte i Europa åtminstone Vad som kommer att hända inom det närmsta är svårt att avgöra. Man kan inte låter patriotismen gå över styr hur som helst. Då kan det bli som i Tyskland under andra världskriget. Den situationen vill ingen ha skulle jag gissa. Priset för den kampen var inte kul.

3. Caroline Baptista Axelsson – ”LILITH”

Hon hade de nycker som var inneboende i hennes natur. Hon öppnade Pandoras ask och släppte ut allt ont och allt gott. Hennes yttersta punkt sträckte sig bortom cellernas puls. Hon var intim med gudar och med demoner. Hon kunde förföra ibland, och ibland vårda. Skogens andar gav henne eldens vishet. Hon var ljuset från en vilsekommen asteroid som pekade vägen till styrkan. Vi kvinnor har korsat historien. Vi har blivit anklagade och brända. Men vi kommer alltid tillbaka, hela, större och absolut mäktiga!

4. Klas Norberg – ”Nyårsnatten den 1 a Mars”

Igår sa vi farväl till februari och det gamla året. Nu firar vi födelsen av ett nytt år och vårvinterns hoppfulla livsenergi. Mars är återigen årets första månad och vi försår våra första frön.

5. Sofia Skogsvilde – ”Ett strålande resultat”

”Solen steker så för jävligt” muttrade blekfisen Axel Timotej Jönsson och lipade mot det glödande klotet på himlen, ”jag känner mig som en förbannad kotlett i stekpannan, fettet fräser och jag smälter ut.” Det röda håret på hjässan spretade åt alla håll och kanter, karl såg fullkomligt vild ut. Inuti honom bankade hans inre grottman frenetiskt mot pannbenet, dunk! Dunk! Dunk! Men inte blev Axel Timotej Jönsson något klokare för det. Solen hade blivit hans stora nemesis så här på vårkanten trots att han befann sig inom skuggavstånd. För varför skulle Axel flytta på sig, det var väl solens skyldighet att gå i moln och lämna honom ifred. Aldrig att Axel Timotej Jönsson skulle vara den första att vika ner sig. Svetten rann nedför ryggen och mellan skinkorna. Pungsvetten kittlade honom i skrevet. Att sitta i full vinterutstyrsel i Maj var en stekhet historia. Maktkampen drog ut på tiden, men när dagen gick mot sitt slut konstaterade den nyblivna pensionären att han vunnit, men priset, värmeslag, var ett vimmelkantigt förstapris.

6. Leo – ”Måndagsmorgon”

När jag vaknar upp på en Måndagsmorgon känner jag bara: Nej! Min pappa ropar att jag ska skynda mig så att jag inte kommer för sent till skolan. Jag vill bara skrika häll käften men jag tänker mig för. Jag orkar knappt gå upp från sängen och när jag väl går upp så orkar jag inte göra frukost. Pappa har iallafall gått till jobbet, men mamma är kvar. Hon skriker inte lika mycket men såklart kan man bli arg på henne ibland också. Men jag tror att det beror på att jag är trött och när man är trött blir man lätt arg. Sedan, efter jag ätit, tagit på mig kläder och borstat tänderna, går jag till skolan. Jag lyssnar alltid på musik när jag går, det är enda gången på morgonen jag är riktigt glad. Sedan när jag är framme är jag sen som vanligt. Jag förstår inte hur jag alltid är minst tjugo minuter sen. Jag lämnar iallafall in min mobil och skoldagen börjar. Det går oftast väldigt bra även fast jag haft en stökig margan. Efter skoldagen går jag hem och lever lyx.

7. Edwin – ”En vanlig skoldagsmorgon”

Det börjar med att mamma tänder taklampan det är det värsta jag vet! Jag blir bländad och det känns som om jag ska tappa mina ögon så jag blundar. Känslan är att jag vaknar i en mardröm. Jag ställer mig ändå upp, fast det känns som om jag ska bryta benen. Det som får mig att trots allt stiga upp är att mamma kittlar mig. Motvilligt klär jag på mig medan mamma fixar frukost till mig och min lilla syster. När vi har atit så måste vi gå och borsta tänderna. Sedan sätter jag på mig ytterkläderna och går ut till bilen, för vi får alltid skjuts till skolan det är ett krav för att jag ska gå dit. Nu för tiden sitter vi båda bak, för min syster började bråka om att jag satt fram. När jag stiger ur bilen vid skolan känner jag mig som vanligt. Jag hoppas att det blir en bra dag med mycket raster och inte många lektioner.

8. Sara – ”min skola är min kamp”

Skolan är en kamp för att jag inte orkar gå på lektioner. När jag inte orkar det så ger jag upp fastän jag vet mina betyg påverkas och mamma blir besviken. Alltihop gör så jävla ont ändå så går jag inte alltid. Många gånger har jag lovat mig själv att bli bättre men det går inte att gå in på lektion. Det som håller mig kvar i korridoren är min vän, Lisa. Hon vill inte att jag går in på lektioner för hon vill inte vara ensam. Jag känner mig som en dålig kompis om jag lämnar henne. Jag har skolkat förr, men de vännerna började gå på lektioner, så en period gick jag också på lektioner. Men när Lisa började på min skola, började jag skolka igen Jag vill sluta skolka, men vet inte hur. Jag vill ha bra betyg för jag vill kunna välja min framtid. Men jag väljer fel i stunden. Kanske kommer jag att hata Lisa när jag blir vuxen. Jag har faktiskt redan börjat göra det.

9. Stefan – ”fotball”

Att vara målvakt i fotboll är inte alltid lätt. Jag spelar fotboll och jag är målvakt i mitt lag. Många tror att målvakten bara står i mål och väntar på bollen, men det är mycket svårare än så En av de svåraste sakerna är pressen. När en spelare gör mål kan laget fortfarande vinna. Men om jag gör ett misstag kan det direkt bli mål för motståndarna. Ibland känner jag mig nervös när bollen kommer snabbt eller när en spelare skjuter från nära håll. En annan svår sak är att alltid vara koncentrerad. Ibland händer spelet långt bort från målet, men jag måste ändå vara redo hela tiden. Plötsligt kan motståndarna komma på en kontring, och då måste jag reagera snabbt. Trots att det är svårt tycker jag ändå att det är väldigt roligt att vara målvakt. Jag gillar känslan när jag gör en bra räddning och hjälper mitt lag. När jag räddar en svår boll känner jag mig stolt och glad. Att vara målvakt lär mig också att vara modig och att inte ge upp. Även om jag släpper in ett mål måste jag fortsätta kämpa och fokusera på nästa situation. Det är det som gör målvaktsrollen speciell.

10. Thor Lindbom – ”Varje skoldag är en kamp för mig”

Varje skoldag är en kamp för mig För mig är varje skoldag en kamp för att jag måste gå upp 7 på morgonen varje dag jag har autism och adhd som gör det väldigt svårt att vara normal i skolan. Och ibland är jag jobbig och ibland är jag rolig det är 50/50 Dessutom har jag jobbigt att komma ihåg med saker på grund av adhd. Och jag har jättejobbigt att lyssna på grund av både autismen och adhd. Och jag tycker att prov är stressande. På grund av att det är under en begränsad tid och det är jobbigt när jag gör fel på proven för då måste jag göra omprov ifall jag inte är nöjd med betyget Och det är jobbigt i hallen för att det är många elever där och jag gillar inte när det är många människor på en plats. Min kamp slutar när skolan slutar.

11. Wincent – ”Vi går fram, fram, fram”

Jag har en KAMP att bli en veckig del av försvarsmakten men för mina svårheter så kan jag inte få men jag kommer att försåga att göra det. Men dom som jag trådde skåle stöta mig gör inte det men dom som gör det är mig mormor mamma farmor och morbror och mer men dom som typ inte trår på mig är farfar pappa och Elliot som är min cuisine och min idioten bror Adrian. Jag ska för söka tills jag dör.

12. Mikael – ”vad jag hatar”

Jag tycker inte skolan, för att det lukta äckligt, maten är dåligt, alla är DÅLIGT!!!!!!!!! Jag också tycker om brandstation, för att för mycket eld, för mycket brandbil och låter inte eld brinna hela hus. Sen jag ogillar sjukhus för att, dum personer, jätte mycket droger att drog person, gör dem high och doktor har -100IQ. Vägarbetare är dåligt för att, dem ska sönder varje hus än bygga, -IQ och för mycket hus. Jag absolut gillar inte polisen varför? Dem tar kriminella i fängelset istället av låt dem gör vad dem vill, deras bil gör för mycket ljud och dem är gris. Ingen hatar jag forskare för dem ser ut som nerd emoji, dem ljuger jätte mycket och kommer att göra en svart hål i en dag. Så det är all som jag tycker inte om, att sa jag bättra varför och skriv varför men det var en bra dag, har bra dag hejdå.

13. Anna Baard-Blixt – ”Var är revolutionen?! – del 2”

Handen gömd i fickan. Knyter näven i en tyst protest (korruption). Vågar inte skrika högt. Mobbens angrepp känns för starkt (lobbying). Landets ilska tystas med tomma ord. Marionetternas intränade retorik kväver effektivt massan (maktmissbruk). Det drabbar ju inte mig… Tanken starkt indoktrinerad tills ögonen abrupt öppnas (ignorans). Paniken tar dock över rodret och håller näven kvar, kvar i den trygga fållan.

14. Ingrid Andreasson – ”Min lilla kamp”

Idag vill jag skriva. Jag ska bara tömma diskmaskinen först. Bara starta tvättmaskinen. Bara förbereda middagen. Idéerna till skrivandet drar igång medan jag gör de praktiska sysslorna. När jag senare tar mig tid att sätta mig ner och börja skriva är tankarna instängda och omöjliga att få tag på. Precis som groddarna under jorden väcks till liv av vårsolens värmande strålar och för en kamp för att komma igenom tjälen i marken, pågår en kamp mellan alla praktiska göromål som måste utföras och den fantastiska dimensionen som skrivandet ger. Under nattens lugn kommer tankarna tillbaka om vad jag ska skriva. Då pågår ingen kamp mellan allt det praktiska som väntar på att göras och allt som vill komma ut och bli till ord och meningar. I gryningens skira vårljus sätter jag mig och skriver. Det går så lätt att formulera orden, allt faller på plats. Skrivandet skänker energi åt livet. Kampen lämnar mig för stunden.

15. Lina Håkansdotter – ”Läget?”

Tja, det är jag igen! Läget? Tänkte höra om du vill hänga med ut o ta en öl? Eller ngt annat, vi kan göra lite vad du känner för. Tjingeling! Hallojsan, hur är läget? Längesen sist. Tänkte bara höra om du vill ses någon dag? Det blev ju inget sist, så… Men du har säkert haft mycket att göra på sistone, jag med. Ha d fint! Halloj! Ska bara säga att jag såg dig på stan idag :) Jag vinkade, men du kanske inte såg mig? Ingen fara. Ha de! Tjenare! Ska bara säga att du är välkommen på fest hos mig på fre kl 19! Har bjudit in Josefine, Dan o Kathrine också. Hoppas du kan komma! Hallå där :) Det blev ju inget i fredags… Vill bara kolla så att inget är fel, att du inte är sur eller så? Kram Varför svarar du inte? Hallå? Snälla svara, jag måste veta så jag inte gjort ngt fel eller så Bara så du vet så är det lite jobbigt just nu, det är en kamp för mig bara att kliva upp på morgonen. ? Ok, fattar vinken Vi får se om vi ses Sköt om dig.

16. Klara Sandlin – ”Femme fatale”

Jag ser henne där på scenen. Känner igen minen hon gör när hon hör hur kampen är över. Tystnad lyder på marken och hon står ensam kvar. Publiken kräver ett sista ord, en förklaring till varför det blodröda stänkets kroppar var ett värdigt offer. En anledning till varför hennes natur är den som är värd att bevara. Ingen ska förnekas friheten att blomma ut. Du kanske tänker att jag som alltid klagar på att kvinnor tystas borde vara nöjd nu, när känslorna som tryckts ner i halsen äntligen får plats under strålkastarljus. Men du förstår inte. Den lydande baslinjen ni skapat behöver vår ilska, om endast för att skylla på. Hon som var så lugn och vacker, har ni hört att hon blivit galen nu? Ändå står hon där, i mitten på scenen, och vi i publiken applåderar sen. Ni vill visa upp henne, skriva makabra ord och trycka upp de i käften på kvinnan som bara får finnas inne i salongen. Bara på låtsas får vi leva. För det är bara när vi ges tystnaden som vi får göra den till skrik.

17. Conny Danielsson – ”Kampen om Livet”

Var ska jag börja? Ingen ska för mig sörja, Att jag inte har någon att följa. Vad kan jag göra? Ingen vän att störa, Ingen att röra. Hur går detta att vända? Något måste hända. Någon som kan få mitt hopp att tända När är jag framme vid absoluta botten? Är det när det står ”nit” på lotten, Eller kanske när jag känner det i hela kroppen? Ingen kan se, Att jag kämpar uppströms. Jag måste fylla på mina depåer, Innan de töms. Om någon ens ser, vore jag tacksam. Jag är inte redo att lämna, Jag vill inte vara oaktsam. Jag vill ha hjälp, Att inte längre vara ensam.

18. Agnes Lindsköld – ”Där våra vägar aldrig korsas”

Det finns en ihållande längtan – smärtan som klingar i en dyster melodi. En outtröttad önskan att återvända till natten då våra vägar först korsades, och på något sätt ändra ödet- säkerställa att våra liv aldrig sammanflätas. Ärren du lyckats lämna kvar verkar pulsera med varje slag mitt hjärta kvider ut. Åh, hur jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden. Natten vi träffades var en mosaik av gnistrande stjärnor om möjligheter. Lite visste jag då – att mardrömmarna bara var en förfilm till symfonin av skuld som följde. Det är en märklig smärta att vilja ogöra ett möte som en gång kändes som ödets under. Men vissa möten bär fröna till blommor som vissnar vid en förödelse inom dem. Hur kan hjärtat leda oss vilse trots våra mest intensiva förhoppningar? Om jag fick chansen att lappa ihop tidens väv skulle jag resa tillbaka. I det avgörande ögonblicket skulle jag välja en annan väg. Det är inte en avvisning av den kärlek som en gång blommade mellan oss, utan snarare ett erkännande av den ångest som följde- en innerlig önskan att skona mig själv den plåga som kom att definiera vår tid efteråt. Tårarna jag fällt har vattnat tulpanfälten tusen gånger om.

19. Therése Gustavsson – ”Börshajen”

Det var en ständig kamp mot klockan. Han levde i ekorrhjulet – fångad som alla andra. Hjulet tycktes snurra allt snabbare ju längre upp på karriärstegen han klättrade. Börsen var skakig medan chefen dundrade på: ”Det gällde ju att alltid ligga stege före bland alla börshajar, inte sant Tom?” Frågan krävde inga svar, det visste han, och höll därför tand för tunga. Snabbmaten gjorde sig påmind när skjortan stretade och drog innanför byxlinningen. Skulle ännu en knapp hinna ryka innan arbetsdagen var slut? Tom kände hur kolsyran åkte upp och ner i strupen för att sedan landa med ett skvalpande i magen. För att återfå fokus kramade han stressbollen som brukade ligga gömd i skrivbordslådan. Han tryckte så hårt att knogarna vitnade. Kampen mot klockan var en ständig följetong. På andra sidan Atlanten fanns en president som skakade om världen som vore den en boll i ett flipperspel. Som i trans tog John plötsligt ett resolut tag om skrivbordsskivan, reste sig upp och kastade sin laptop i sophinken: ”Där hör du hemma, ditt förbannade påfund!” Sedan lade han passerkortet ovanpå stolen, snurrade runt och rusade mot hissen. Två minuter senare var han ute på trottoaren; free at last!

20. Ramona Hezaveh – ”Monster”

När jag var liten var jag rädd för monster. Jag var rädd för att någon skulle skada mig. Jag ville bara att det otäcka skulle försvinna, att monstret aldrig skulle komma tillbaka. Personerna som skulle skydda mig från allt ont var de som skadade mig mest. Hon var inte där när det hände, inte mina syskon heller. Jag lämnades ensam med ett monster. Ett monster som både älskade och hatade mig. Ett monster som jag både älskade och hatade. Jag var där, men det kändes som att jag var någon annanstans. Kanske försökte jag drömma mig bort? Drömma om ett annat liv, någon annanstans, med föräldrar som älskar mig, som skyddar mig och som inte skadar mig. Men kanske var det för mycket att begära? För två personer — två föräldrar, två monster skapade ett annat monster tillsammans. Det monstret är jag.

21. Roger Peterson – ”Sjukhussalen”

Sjukhussalen är öde sånär som på en patient. Han ligger ensam i en säng nära fönstret. Hårtestar gråa som stålull breder ut sig över en solkig kudde. Skägget är tovigt och minst lika grått. Hur länge har han legat där? Ingen vet. Personal har kommit och gått under årens lopp. Man får gå ner i källarens pappersarkiv och botanisera för att få svaret. Huvudet är vänt mot fönstret. Två tomma och vattniga ögon blickar ut och upp mot himmelen som är klarblå. Njuter han av utsikten, eller tänker han på himmelriket? Livet och döden sliter och drar åt varsitt håll. Alltjämt drar livet det längsta strået. Kanske är det så att den gamle mannen vill leva ett tag till. Lite till och lite till…

22. Tove Thimrén – ”Senvinterjakt”

Älgens ögon stirrade mot honom mellan träden, bruna, stora och fulla med löften. Lilla Noah kunde äntligen somna med magen full och Agnes kunde fokusera på något annat än matransonering. Magnus kunde gå hem och möta deras blickar. Han flyttade siktet till älgens hjärta, rättade till sitt grepp om geväret och— Ett plötsligt skott ekade mellan träden och älgen försvann från siktet. Magnus svor och kollade över axeln och där stod han. Sven. När de först stötte på varandra för många månader sedan var de glada för sällskapet. De utbytte verktyg, mat och historier för att hålla humöret uppe under de allt kortare kvällarna och Svens döttrar kom bra överens med Noah, deras skratt en välkommen distraktion. Sen hade vintern satt tänderna i landet och de vuxnas fokus skiftade till skålarna med mat på andra sidan elden. De hade kommit överens om att gå skilda vägar, men Magnus sprang ofta på Sven i skogen och här fanns det inga barnskratt att distrahera från tomma skålar.