Tävlingsbidrag och resultat – Istid

2025 års sista tävling är till ända och här nedan får du vinnare och tävlingsbidrag. Om vi kommer att fortsätta med våra månatliga tävlingar, JA absolut, en är på väg i detta nu. Månadens tävling kommer att kopplas ihop med en av de övningar vi presenterar varje vecka så håll utkik på Facebook, dropastory.se och instagram för mer info.

 

I väntan på att syltan ska svalna av Sofia Skogsvilde

Greta glor på sin sketna klocka, minutvisaren dansar jitterbugg. Reliken på handleden är uråldrig. Frostrosor smälter av ångande ilska. Det är kallt i farstun där hon befinner sig. Kylan drar ifrån både golv och fönsterspringor, den vita laven från -77 har smulats sönder. Trasmattorna som lagts dit en timme tidigare i fuktigt, men rent tillstånd, är nu stela som frusna fiskpinnar. Fötterna protesterar i minusgrader. Den knivskarpa blicken riktar sig mot en antik klenod av trä, Anno 1725. Rostiga gångjärn gnisslar i takt med Stilla Natt på radion. Greta bökar runt i klädkistan likt ett hetsigt vildsvin. Secondhand-plagget, en maläten ullkappa har släppt i sömmarna.

“Förbannade Nisse!” Hennes ögon glöder och hon fäktas i luften med en eldgaffel.

Borta hos grannen dricker Nils, Gretas gubbe, en julöl. Han väntar på att helvetet där hemma ska frysa till is, för att föreslå pizza på julafton fick kärringen att se rött.

 

Julens värme bortom frusen tid av Sara Wiking

När endast handgjord eld tinade våra kroppar och långt innan julens värme kom innanför vår grind,
rörde sig isens väldiga hjärta fram över landet och skapade rosor på varje kind.

Den slipade bergen till mjuka ryggar, formade dalar till stilla led.
Den gav oss glitter i form av sjöar och bildade myren långt bort från hed.

Vi vandrade länge i en farlig kyla och slet för ett bröd som inte fanns.
Vi lärde oss att överlevnad var en kör, där solisterna snart försvann i en tonlös dans.

Ur samarbetet växte en styrka och mitt i vinterns prövning tändes ett hopp.
Där en vit mantel låg över världen, drömdes om ljus, värme och trädets gröna knopp.

Nu är julens värme kommen och vi tänker på isen som må ha format vårt land.
Men vi själva har skapat den gemenskap, som sträcker sig långt bortom frostbitna band.

 

Ensamheten av Ellen Löfquist

Snön singlar ner på gatan
Det är kallt nu
Kylan biter i huden
Det är kallt nu
Människor skrattar och umgås
Det är kallt nu
Genom fönster ser jag granar och ljus
Det är kallt nu
Från husen kommer en doft av mat, glögg och värme
Det är kallt nu
Ensam går jag på gatan
Det är kallt nu

 

Takåsar gnistra av Therése Gustavsson 

Takåsar gnistra i vintertid
Kylan är här för att stanna

En gryende känsla av julefrid
Löften om snö så sanna

När flingorna sakta singlar ner
och ljusen tändas där inne

Skinande istappar runt stugan vi ser
Känn lugnet växa i sinnet

 

Ishjärta av Annika Bengtson

Mina bundsförvanter var de änglar som fastnat i drivorna. De var på väg mot dig i eoner men hann inte nå det hjärta de tog för att vara ditt – istiden hade gjort det till en frusen stenstod så de gick mot ljuset istället, det som de tog för ljuset men som var en chimär, en issköld som höll dem borta; ökade avståndet mellan värme och kyla. Kvar fanns jag, utan vingar men med en vilja att rädda dig från det tunga, blöta, glittrande men dödligt kalla. Kvar fanns också julen som med sitt ljus väckte vårt hopp och gav oss liv med sin värme.

 

Isen kommer av Andreas Lantz

Många vill ha is och snö på julen men ingen vill skotta. Kylan hör julen till men ingen vill gå ut och huttra i 20 minusgrader. Ingen vill vara insnöad men likväl vill man ha snö på julafton.Ingen vill halka på en isgata men kylan vill man ha ändå. Enligt experter är Sverige på väg mot en ny istid och den lär komma om Golfströmmen sätts ur spel. Hela Sverige kommer att bli snötäckt från mitten på December. Perfekt för vintersportare men inte så kul för tomten som vill komma till barnen i tid. Det är inte så kul för bilister som vill komma fram till den plats där man firar jul heller. Is vill många ha mycket av men man glömmer lätt faran med den.

 

Julefrid på hustomtens gård av Maddie Larsson 

Kölden låg tung över gården på julaftons kväll, en påminnelse om den istid som aldrig helt släppt sitt grepp. En glipa till dåtiden. Farfar hade tvingat oss att ställa ut tomtens gröt för just på julaftonskvällen var hustomten tydligen som mest ilsken.

Till vardags var han vår beskyddare men när midvintern stod som djupast skulle tomten ha gröt för att inte bränna ned gården. Hans ilska märkes tydligt. Det började med småsaker som en omkullvält vedstapel, träskor i brunnen och stampandet från vinden.

Förstod vi inte då blev det värre. Julgranskulor rullade över golvet av sig själva. Höet i ladugården låg i en virvlande hög, och dörren slog igen trots att ingen rört den.

“Nu är tomtefar hungrig igen,” muttrade farfar. “Istidens dån i luften gör honom ilsk.”

Men när gröten kom ut på julaftonsnatten hördes alltid hummande hördes långt nere från förstubron.

Julfriden var räddad för det här året.

 

Död snö – på Kilimanjaro av Arvida Svenske

Det känns lika länge sen
1936, när ärkesvinet Hemingway
skrev The Snows of Kilimanjaro
och ärkesvinet Mussolini
dränkte Etiopien
i tröga moln av senapsgas.

Känns lika länge sen
Som Weichsel och Telegen.
Istider bakom oss.

Men fascism förnyar sig
som vintern ännu gör varje år
varje snöflinga har DNA.

Årets Musikhjälpen:
varje snöflinga frigående!
släpp fri potentialen
hos det frusna, frusna, vattnet

Let them know it’s Christmas time

 

Istid av Susanne Eriksson 

Han höll kuvertet hårt i sin hand och sin fru i den andra. De kalla inpräntade orden i kuvertet överskugga de allt. Han visste inte hur många gånger han hade vikt upp brevet och läst innehållet. Kuvertet hade stoppat deras egna ordflöden som brukade strömma fritt i hemmet. Han drog upp dörren till institutionen. Snön virvlade hastigt in. En opersonlig doft av desinficering och torr luft slog emot dem. Hissen en enda lång väntan. Kuratorn tog deras händer och visade in dem. De satte sig i var sin stålrörsfåtölj. Han förnam hennes varma röst men kom inte ihåg hur hon såg ut eller vad hon sa. Han hade kuvertet i sitt knä och hans vitnande knogar höll hårt om de kalla stålrören på stolen och hans blick vilade på de mörkröda metalliska julkulorna i den lilla granen och på det tända stearinljuset. Ordet malde runt från Migrationsverket. Deportation.

 

Värmande hopp av Ingrid Andreasson

Termometern ute visar minus 55 grader. Det har det blivit allt kallare och golfströmmen har stannat. Vi är flera som har samlats i mitt hus för att hålla värmen, eldar för fullt i kaminerna. Än finns det mat men ingen el, vi lagar mat på gasolköket. Det har kommit mycket snö, är svårt att ta sig fram. På julaftons kväll knackar det på ytterdörren. En gravid kvinna och hennes man söker skydd för kylan. Vi välkomnar dem att ta plats i värmen och breder ut ännu en madrass med filtar på golvet. Vi delar på maten vi har men det är ingen julmat. Framåt natten får kvinnan värkar. På juldagens morgon föder hon en gosse. Ett hopp sprider sig bland oss när vi hör en ny liten stämma. På himmelens blånad tänder en stjärna sitt varma sken. Vi sitter tätt tillsammans och beundrar det nya barnet som kommit till oss.

 

Förändringen av Conny Danielsson

Hand i hand med istid, sedan urminnes tid,
från glaciärers andetag till miljöns eviga strid.
En epok av sten och frost, av tystnad hård och vit.
En grogrund för ett steg, om så bara en liten bit.

I sagor utspelas hopp, trots att verkligheten kan vara kall.
En duk där förändring får sin mall.
När mörkret håller marken i ett kristallklart grepp,
Tänds julens lilla låga trots regression och darrande läpp.

I snön står tiden stilla, men hoppet rör sig än,
För under isens täcke föds värmen om igen.
Så tolkar jag vår istid, i nutid, då och nu:
En frusen paus som väntar på ett varmare du

 

Varma drömmar i en frysen tid av Victoria Hedström

Frysen. Så frysen. Jag springer och springer. Jag kan inte längre känna mina fötter. Mina tår. Det gör så ont. Jag flåsar men inte bara av ansträngning. Jag flåsar mest för att jag gråter. Det går inte. Jag orkar inte. Ingen känsel men ändå gör det så ont. De våta dropparna i mina ögonfransar fryser till is. Men så gör jag det. Jag stannar. Sjunker ned, ihop. Blundar. Jag ser en brasa. En kopp glögg. En krubba med ett Jesusbarn. Fyra brinnande ljus. Klappar och en famn. Så plötsligt är jag varm. Det gör inte ont mer. En varm dröm i en frysen tid. Från istid till julefrid.

 

Från andra sidan av Roger Pettersson

Den rödklädde mannen sitter på en tron mitt i en snödriva omgiven av julgranar som dock inte är klädda. Istapparna trängs i ett skägg som går halvvägs ner till midjan. Luvan är neddragen så att ögonen knappt kan skymtas. Snöflingor far muntert runt i en bitande vintervind. Är mannen julgransförsäljare? Väntar han på någon? Kanske han blir hämtad och får hjälp med att forsla bort alla granar som tornar upp sig runt honom? Frågetecknen är många, men för egen del känner jag mest tacksamhet. Gestalten jag ser framför mig befinner sig i en kristallkula som jag håller i mina båda händer, fjärran från den plats där jag uppehåller mig. Jag ligger på rygg på en sandstrand, solen värmer och havets vågor brusar rofyllt. Jag lägger kristallkulan åt sidan, drar ner solglasögonen och sluter mina ögon.

 

Kylans glömska av Alva Vallin

Istiden andades långsamt.
Isen hade lagt sig över språket, över minnena, över våra namn. Men julen hittade oss ändå. Den kom inte med ljus, utan med envishet.

Vi drog en cirkel i snön, satte ljus i sprickor i isen. De brann kort, som liv gör, men tillräckligt länge för att spegla våra ansikten. Barnen frågade vad julen var. Vi sa: det är när man stannar, trots att allt annat rör sig bort.

Isbergen knakade som gamla ben. Tiden höll oss i ett hårt grepp. Ändå delade vi värmen, en berättelse, en bit hopp.

Julen var inte slutet på istiden.
Den var beviset på att den kunde överlevas.

 

Istid av Mina

Ni drar fram pyntet, stakar i fönster och på bord. Ni fixar, donar och står i, men jag ligger i min kokong. Kan inte ta mig upp, kan inte förmå. Det är grått och disigt här inne, aldrig en strimma ljus. En fruktansvärd kyla har sina tänder i mig och släpper inte taget. Det är istid och den är här för att stanna. Genom det frostade istäcket runt mig ser jag er springa runt, glada och förväntansfulla. ”Vad ska du göra i jul?” ”Åh, så spännande” och ”Har du några roliga planer för nyår?”. Jag kurar ihop mig, trycker bakåt för varje fråga jag får. Blir stum. Ingen ser mig, ingen vill se. Ingen kommer hacka sönder min kokong och hjälpa mig ut.

 

“En iskall plikt” av Pär Dunge

Utanför hade det redan mörknat. Och temperaturen hade också börjat krypa nedåt.
Med en tung suck vände mannen sig inåt rummet. Det var hög tid för honom att ge sig iväg. Plikten kallade och den tyckte han inte om. Men den inträffade åtminstone väldigt sällan.
Först tog mannen på sig sina speciella arbetskläder. De som han bara använde en gång per år. Sedan ställde han sig framför spegeln. Där övade han på sitt leende. Det gällde att låtsas se glad ut. Nöjd med resultatet lyfte mannen upp den tunga, röda säcken och öppnade ytterdörren.
Marken var täckt av ett tunt islager så han fick gå försiktigt.
Renarna var redan spända för släden. Mannen ställde ner säcken i vagnen och hoppade upp. Snart skulle den plågsamma aftonen vara över. Med ett smackande ljud fick tomten igång renarna och strax därpå åkte de iväg över himlavalvet.

 

Tack för alla fina bidrag scrolla ner för vem som vann december månads skrivartävling.

 

 

 

Vinnaren är;

 

 

Värmande hopp av Ingrid Andreasson

Termometern ute visar minus 55 grader. Det har det blivit allt kallare och golfströmmen har stannat. Vi är flera som har samlats i mitt hus för att hålla värmen, eldar för fullt i kaminerna. Än finns det mat men ingen el, vi lagar mat på gasolköket. Det har kommit mycket snö, är svårt att ta sig fram. På julaftons kväll knackar det på ytterdörren. En gravid kvinna och hennes man söker skydd för kylan. Vi välkomnar dem att ta plats i värmen och breder ut ännu en madrass med filtar på golvet. Vi delar på maten vi har men det är ingen julmat. Framåt natten får kvinnan värkar. På juldagens morgon föder hon en gosse. Ett hopp sprider sig bland oss när vi hör en ny liten stämma. På himmelens blånad tänder en stjärna sitt varma sken. Vi sitter tätt tillsammans och beundrar det nya barnet som kommit till oss.

 

Grattis Ingrid, juryn motiverar vinsten såhär;

Författaren har mixat känslan av iskyla med en mänsklig värme som hör julaftonen till.