Juryn har ett beslut!

Vinnaren i februari mÃ¥nads skrivartävling är…. trumvirvel….

Rädslan och kärleken av Charlotta Anelid.

Snö i luften. Överallt människor. Täckjackor, kappor, mössor, stora halsdukar. Väntande, pratande, planlöst scrollande. Axelremsväskor, ryggsäckar, snusdosor i bakfickor, frusna händer i framfickor. Ljudet från en kabinväska som dunsar över perrongens betongplattor skär orimligt högt i mina öron. Alltid så. Dessa ljud.
En man vankar av och an med sin mobil, talar högt. Hans självsäkra skratt får betongen under mina fötter att börja svaja. En dam tuggar på en kioskbulle med öppen mun.
Ingen är rädd. Jag avundas.
Ska inte långt. Fyra stationer, femton minuter. Sedan två kvarters promenad till Angela. Portkod 2664. Angela, med rödlätta lockar, ser och förstår, kravlöst leende. Glittrande ögon. Hon bad mig komma och jag vill så gärna. Displayen lyser fyra minuter kvar till avgång.
Ända sedan jag gick ut på perrongen har mina ben skakat. Av kylan och av det som kan hända, men inte finns. Vetskapen hjälper inte. Skakningarna tilltar. Kaosmonstret drar sitt vapen. Jag andas. Så som jag lärt mig.
In. Ut. In. Ut.
När pendeln snart glider in kommer dörrarna att öppnas. Jag kan alltid vända. GÃ¥ därifrÃ¥n. Inte utsätta mig. Säkrast sÃ¥. Men jag vill utsättas – för Angela. Följer knepen jag lärt.
Andas.
Tar upp hörlurarna. Också händerna skakar.
Andas.
Ben som knappt bär. Monstret från avgrunden. Lyckas få på hörlurarna. Och mobilen. Gör som jag brukar. Play-ikonen; Into My Arms.
Andas.
Ser Angelas leende ögon för mitt inre. Jag måste. Stiger jag inte på pendeln den här gången, kommer jag aldrig klara det. Blir jag aldrig människa, igen. Då är det ingen idé alls. Med någonting.
Pendeln glider in. Dörrarna öppnas. Människor strömmar ut och in.
Andas.
Ett steg. Ett till. Mot dörren.
Slutar andas. Blundar hårt.
Tappar balansen och faller när pendeln börjar röra sig.
Öppnar ögonen. Ett nära säte är ledigt. Jag gjorde det.
Angela.

Motivering:

Vi tycker den har en viktig, ögonöppnande inverkan på läsaren, både individuellt/personligt och bredare i samhället. Hoppfull, speciellt för de som kan känna igen sig, visar definitivt mod och förmedlar känslorna karaktären går igenom på ett bra sätt. Är det där modet som kan verka så litet utifrån men som ofta kräver stor mycket mer än vad en betraktare kan förstå utan att själv vara/ha varit i samma situation.