Prolog

Ivar Hansson var född i Uddevalla och som 16-åring värvade han sig vid Bohus Regemente i samma stad, men valde senare polisyrket framför armén. Han sökte till polisskolan i Växjö när han var tjugo år. Hansson förblev ogift, ”jag har inte den rätta charmen”, brukade han säga. Vad som egentligen låg bakom hans singelliv kom aldrig fram trots många spekulationer inom kåren. Hans första tjänst kom att bli som ordningspolis i Kungälv där han stannade i tjugo år. När han, efter intern utbildning, sökte en tjänst hos polisen i Uddevalla som kriminalare och fick den, ”kände han sig hemma”, sa han. Hans förmåga att lösa mordfall har gjort honom känd över hela Sverige, och det är ingen inom kåren som inte vet vem Kriminalinspektör Ivar Hansson är. Sedan år 2007 har han till sin hjälp, en ung polisaspirant vid namn Joel Helgesson. Han kom som nykläckt polis till Uddevalla från Polishögskolan i Växjö, samma skola som utbildade Hansson för fyrtio år sedan. Som Göteborgsgrabb var lyckan inte så stor när han blev tilldelad en tjänst i Uddevalla. De andra kurskamraterna hamnade i Stockholm och Malmö med få undantag. Men polisaspiranten upptäckte snart, att han fått en mentor av bästa sort och blev mera tillgiven denne än någon annan hade varit. Joel Helgesson skapade sig ett liv i den lilla staden Uddevalla.  Han träffade en tjej som jobbade på sjukhuset som undersköterska, och han hade året innan köpt en trevlig lägenhet i Helenedal, ett fint område i Uddevalla. Om tre veckor ska Joel Helgesson gifta sig med Lisa. Bröllopet blir i Färgelanda kyrka, i Färgelanda där Lisa föddes. ”En bit av Dalsland och en bit av Bohuslän kommer att bli finfint”, sa Hansson när han fick höra om nyheten.                                           

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 

Till Annie

”Utan en enda ängel”

Åsynen av den döde gjorde henne så illamående att hon sprang ut och spydde på gräsmattan framför huset. Ingen såg henne. Huset låg ett hundratals meter från den allmänna vägen. Mannen hade säkert varit död i flera veckor, kanske månader.

Hon hann inte uppfattat hur mycket som fanns kvar av honom? Det hon såg var kläder i väl tilltagen storlek med en människa i. Hans huvud såg smutsigt ut av blod eller jord eller något annat mörkt, svart. Det var lukten som hade fått henne att spy. Sten hade frågat en gång; ”vilket är det värsta du varit med om”? Hon hade skojat bort den frågan. Var det kanske det här som var det värsta hon varit med om?

”Jag har hittat mannen i huset, han har varit död länge”, sa hon till telefonisten på larmcentralen.

”Vi skickar en ambulans”, fick hon till svar.

 

Regina Dahlgren hade fått den lediga tjänsten som distriktsläkare på vårdcentralen i Brastad. Hon ville tillbaka till Bohuslän efter tio år i Stockholm. Hennes man Sten hade kommit med föreslaget att de skulle flytta ner till sommarstugan på Stora Lindeviksvägen vid Lahälla i Rixö, en trevlig stuga som de förvärvat för några år sedan och som låg några kilometer från Brastad. Han tyckte också att närheten till Lysekil vara perfekt. I viken kunde ligga en båt för fiske och de kunde åka in till Lysekil och handla sjövägen under sommaren. Med den beskrivningen tvekade inte Regina att söka tjänsten i Brastad.

Sten var författare, hade fått två böcker utgivna och höll kvar sitt journalistiska yrke som kolumnist i en kvällstidning. Deras förhållande hade varit lite knackigt efter att Regina  misstänkt att Sten varit otrogen. Han påstod att han inte haft något med den kvinnan att göra, trots att hon flera gånger ringt och frågat efter Sten. När Regina undrade om hon kunde lämna  ett meddelande, bröts samtalen. Det gnagde och gnagde som om en främmande varelse tagit sig in i hennes bröst. Hon tänkte på det i flera veckor innan hon vågade nämna det för Sten. Han lät helt oförstående. De hade aldrig haft några hemligheter för varandra. Inte hon i alla fall, och hon hade hört honom säga; ”är det något som vi behöver berätta så kan sanningen inte vara värre än lögnen”. Om han hade haft ett förhållande borde han ha berättat?

Nu hade det gått en lång tid, och flytten från Stockholm hade gjort slut på historien.

Regina var född på Skaftö. Föräldrarna hade haft gård när hon var liten och hennes längtan tillbaka till havet och klipporna var alltid närvarande under den tid hon studerade och arbetade i Stockholm. Nu var gården såld. Föräldrarna hade redan för fem år sedan gett upp jordbruket och flyttat in till Fiskebäckskil och hyrt en lägenhet. Regina hade god kontakt med dem, hennes yrkesval hade gynnat dem på ålderns höst. Hon hade även blivit omtyckt av de äldre på vårdcentralen i Brastad och gjorde hembesök i den mån hon hann med.

Mannen hon hittat död var Olof Johansson 79 år. Han hade inte varit patient hos henne, men under en genomgång av patientjournalerna hade chefsläkaren bett Regina besöka mannen i hans hem. En släkting, som bodde i Göteborg, hade hört av sig till honom och berättat att hon flera gånger ringt Olof Johansson, men inte fått något svar. ”Vill helst inte blanda in polisen, tror att han skulle bli väldigt orolig då”, hade hon

Enligt Olof Johanssons journal hade inte någon kallelse till undersökning gått ut till honom på fyra år, och han hade inte själv tagit kontakt med sjukvården. Besöket hos mannen var ödesdigert för Regina, ja… nästan som att ödet ville det, ville testa hennes inre kraft, se om hon klarade av, härdade ut, kunde övervinna mardrömmar eller kanske något ännu värre?

Hon hade funderat på vad hon egentligen hade sett? Bilder dök upp för hennes inre, osammanhängande och röriga. Bilder av mannen inne i det dunkla köket, en gungstol där han satt, ett bord med porslin, välta koppar, några tallrikar och glas. Väggarna såg mörka ut, färglösa i dunklet. Att ingen hade saknat mannen under så lång tid var obegripligt för henne. Visserligen bodde han ensligt, långt till närmaste granne, men att den överfyllda brevlådan med reklam och tidningar som låg spridda över vägen fram till huset inte gjorde brevbäraren misstänksam, var märkligt. Det lutade till att tro, vi inte bryr oss om, eller inte vågar slå larm när saker inte stämmer. Den första natten kunde hon inte få en blund i ögonen.

Hon hade kört mot Tuntorp där mannen sades bo. När hon närmat sig en korsning, där vägen till höger visade Tuntorp 2, såg hon över de öppna åkrarna några hus som låg spridda invid skogskanten ett stycke från vägen. Innan hon åkte, hade en av sköterskorna beskrivit vägen och berättat hur hon skulle köra. Chefsläkaren, Einar Hallestad, som bott i trakten i trettio år hade sagt; ”ta god tid på dig, vägarna häromkring är inte alltid så lättkörda”. Nu förstod hon vad han menat, det var stundtals som om hon kommit in i en labyrint, vägar i kors och tvärs och hon fick krypa fram i tjugo kilometer.

Från det ögonblicket hon parkerat bilen, och tills hon kommit ut igen ur huset, fanns bara några få minnesbilder kvar från köket där hon hittat mannen. Allt annat var som sköljt i dimma. Efter hand hade dimman lättat och hon hade börjat minnas detaljer.

Hon hade sett många döda, varit behjälplig vid många dödsbäddar, men aldrig varit med om något liknande som detta.

Dagen därpå fick Regina ett telefonsamtal från doktor Rydholm på Lysekils sjukhus.

”Vi har konstaterat att mannen varit död i minst en månad, han har bragts om livet genom ett hugg över nacken”. ”Det var tragiskt” sa hon. ”Ja… om det inte räckte med det, hade någon försökt sätta eld på honom, huvudskålen är bränd och polisen tror att förövaren använt en skärbrännare, troligen samma verktyg som kassaskåpet öppnats med, men det är ju inte mitt bord det får polisen ta hand om”.

”Ja, det var tragiskt”, sa hon igen. Nu ville hon spy, kände lukten så tydligt att det vände sig i magen. ”Hallå, hör du vad jag säger”? Ja”, svarade hon.

”Okey, jag får fortsätta obduktionsarbetet, det kommer att ta tid”, sa han innan samtalet avslutades.

Eva Svensson, en sjuksköterska som hade jobbat på vårdcentralen i många år, öppnade försiktigt dörren till hennes rum. ”Hur går det med dig, du ser blek ut”? ”Jag fick ett samtal från Rydholm på Lysekils sjukhus och det gjorde mig upprörd”. ”Gällde det Olof Johansson”?          ”Ja… han har blivit mördad”. Eva tittade storögt på henne. ”Hur”? ”Någon hade huggit honom över nacken och försökt tända eld på honom”.

Allt var så sorgligt. Det dök upp ord i hennes huvud.

Ondska! Svek! Grymhet! Vansinne! Människoförakt! Hat!

”Inte en enda ängel”, sa hon. Eva tittade storögt på henne igen. ”jag hörde inte vad du sa”?

Regina lutade sig tillbaka i stolen, vänd mot fönstret, ”jag sa: Inte en enda ängel”.

Eva gick sakta mot dörren, öppnade och gick ut.

Kriminalinspektör Ivar Hansson på Uddevallapolisen fick meddelandet strax innan han skulle gå hem klockan fem. Hans ständiga följeslagare polisaspiranten Joel Helgesson hade heller inte hunnit gå. Hansson ropade på honom utifrån korridoren. ”Du får komma in till mig”!

När Helgesson kom in reste sig Hansson från skrivbordet. ”Se här”! Han visade fram ett fax som kommit från Lysekils sjukhus. ”Här är bilden på en död man som hittats, det var visst en läkare som hittade honom i hans hus i utkanten av Brastad”. Helgesson tittade på pappret. ”Det var underligt att de skickade en bild”? Hansson gick ett varv runt skrivbordet och stannade framför fönstret. ”Att någon kan vara så jävlig”?  Helgesson stirrade på bilden. Mannen var placerad i upprätt ställning. Halva hans ansikte var sönderbränt och håret helt borta. Huvudet hängde som i ett gummiband. Beskrivningen i obduktionen var onödig, men Helgesson läste; ”grovt våld mot nacke, huvudskålen bränd, troligen orsakad av svetslåga, mannen har varit död i cirka en månad”.

Hansson öppnade fönstret, sträckte sig ut och drog in andan. ”Det var rått”, sa han.

Efter två dagar blev Hansson tillfrågad om han kunde ta över utredningen av fallet?

Länskriminalen i Göteborg hade fullt upp med ett mord i Fjällbacka. Där hade en man plötsligt försvunnit från en filminspelning och alla resurser lades på det. Efter att Hansson pensionerat sig hade han inte tänkt fortsätta i den takt han brukade, men offrets lidande sporrade honom att till varje pris hitta gärningsmannen. ”Vi får ta oss an fallet”, sa han.

Det var en solig morgon både ute och inne. Joel hade vaknat med en muggen rykande kaffe på sitt nattygsbord. Han hörde Lisa stänga dörren på väg ut. Han log när han såg muggen med det lilla hjärtat och texten ”I LOVE YOU”. Sedan bröllopet hade han varje dag fått ett kärlekstecken från Lisa, ibland en kram innan hon gick iväg till jobbet eller en god middag på kvällen när han kom hem. Lisa var allt för honom och han kunde inte fatta att han haft sådan tur att hitta henne. De hade dessutom ungefärlig bakgrund, föräldrar som var vanliga arbetare, och som satsat allt för att deras barn skulle få ett bra och välbetalt jobb. Ingen av dem hade heller några syskon att tävla med.

Han tog muggen och drack ur i ett svep. Morgonen var den sämsta tiden för honom, han led verkligen av att behöva gå upp tidigt. Han tittade på klockan och den visade 7.15. ”Gott om tid ännu” sa han till sig själv. Han segade sig ur sängen och gick stapplande in i duschen.

Det var idag han skulle möta Hansson som hade bestämt sig för att ta sig an fallet med den mördade mannen i Brastad.

Hansson tog kontakt med Regina och de bestämde att träffas hemma hos henne i Rixö. Han hade bett att få läsa mannens journal. I samma veva kom ett samtal från polischef Bodin i Lysekil som berättade att mannen bodde ensam, hade inte varit gift och hade heller inga barn dem vetandes. Regina hade hört av en kollega att Olof Johansson ansetts ha varit mycket sparsam och i folkmun kallats ”girigbuk”.

”Sådana rykten kan sätta mindre nogräknade personers fantasier igång, och att offret dessutom var åldrig och bodde ensam närde onda tankar”, sa Hansson.

Efter att Hansson och Helgesson besökt Regina och fått hennes version av mötet med offret, fick han ett meddelande från den tekniska roteln. Mannens hem hade genomsökts noggrant. Man hade hittat spår av minst två personer. Det fanns fotavtryck från två olika skodon på köksgolvet. Ett gammalt kassaskåp, som stod i hallen under trappan som gick upp till övervåningen, hade delats på mitten. Golvet framför skåpet hade fattat eld av gnistor, som man antog hade kommit från en skärbrännare. Några fingeravtryck, annat än från offret, kunde man däremot inte hitta.

På Lysekils sjukhus hade obduktionen av Olof Johansson just avslutats när Hansson och Helgesson kom in. ”Ni får följa med mig in på mitt kontor”, sa doktor Rydholm. Han mötte upp i receptionen som han alltid brukade göra när de två kriminalarna från Uddevalla kom för att förhöra sig om ett mordfall.

”Gällande obduktionen, vilken jag inte ensam höll i, fick vi gå igenom många faser beträffande den här mannen, det var ytterst svårt att få en klar bild av vad som hänt honom. Han var hårt ansatt av både flugor och möss, och därutöver svårt bränd”.

Helgesson kände genast av äcklet i beskrivningen. På frågade från Hansson, om mannen lidit mycket, svarade doktor Rydholm; ”det tror jag inte, mannen har av hugget i nacken fått en fullständig förlamning”.

Hansson såg lättad ut när han tittade på Helgesson.

Ett halvår tidigare…

På ängen invid Bro kyrka, några kilometer från Brastad, hade fäktning i form av rollspel, pågått nattetid.

Kyrkvaktmästaren hade hittade en ny grav som ingen inom kyrkan kände till. Graven öppnades och där låg en man i en enkelt hopsnickrad kista iförd vapenkläder och ett svärd. Med hjälp av några församlingsbor, som upptäckt den söndertrampade ängen och bestämt sig för att vakta vid kyrkan, kunde polisen överraska männen och anhålla dem. Under rättegången i Uddevalla tingsrätt medgav alla, att den döde mannen i kistan blivit träffad i brösten och avlidit. Men vem av dem som skadat mannen kom inte fram. De hade själva begravt honom. Det var åtta män, som i enlighet med korsriddarnas befrielse av Jerusalem och skyddandet av de kristna pilgrimer som sökte sig till det Heliga landet, utkämpade strider på ängen nedanför kyrkan. Några bar mantlar med ett avtryck framtill på bröstet föreställande ett malteserkors, vilket hade en speciell innebörd för de andliga riddarna.

Korset med de åtta spetsarna symboliserade riddar dygderna;

Trofasthet, fromhet, frikostighet, heder och ära, dödsförakt, hjälpsamhet mot fattiga och sjuka, vördnad för kyrkan.

När Hansson hade fundera ett tag på händelsen vid Bro kyrka, började det ljusna lite för honom. ”Jag tror att korsriddarna kan ha något med mordet att göra”, sa han när Helgesson kom in.

Helgesson blev helt plakat. Händelsen vid Bro kyrka hade inte varit hans första val i det här fallet, upplösningen med Riddarna som lekte på ängen var ganska så tam. Att en olycka kan hända i lekar med vassa föremål var lätt att förstå, men att männen haft andra avsikter kunde han inte köpa? Att de själva begravt den döde föll naturligtvis utanför det normala, det fick han hålla med om, men att misstänka att de misshandlat och mördat mannen, var väl att ta i? ”Tror du verkligen att riddarna kan ha haft något med mordet att göra”?

”Jag vet inte mer än du, men vi borde höra dem om det”, sa Hansson.

Hansson såg trött ut; han visade sin ålder och Helgesson tänkte på alla år han varit verksam. Han hade blivit avtackad, gått i pension och borde inte behöva ge sig in i några nya mordfall.

I början av utredningen av fallet med den döde riddaren hade han yttrat; ”vem kan ta över det här”? Helgesson fick en känsla av att Hansson inte litade på någon annan, han trodde nog sig vara oumbärlig?

Rättegången med de åtta männen hade varit ett spektakel. Domaren hade gång på gång slagit i med klubban i bordet. Åhörarskaran, som hade tillåtits komma in, utbrast i skratt och visslade när ett svärd, en brynja, ett nässkydd och en gambeson visades upp.

Hansson ville inte medverka vid den rättegången. Helgesson var där och lyssnade och förmedlade till Hansson.

”De satt hopkrupna och tittade ner i borden framför sig. En av dem var kaxigare än de övriga, han talade stolt om deras övertygelse och trodde sig vara lik de riddare som utsetts att fara mot främmande land med följe på upp till etthundra personer. Dessa riddare var välsignade av kyrkan och Konungen, hörde jag honom säga”.

Tre av männen hade dömts till två månaders fängelse för olaga intrång, innehav av narkotika och skändande av gravfriden. De övriga fem hade dömts att betala böter, då inget tydde på att de medverkat vid gravsättningen och inte erkänt att de använt någon form av droger. En av de tre männen, som innehaft och använt ett narkotiskt preparat erkände att han hjälpt till att gräva graven. Han var hemmahörande i Brastad.

Hansson försökte få en bild av det hela med hjälp av Helgessons beskrivning. ”Vi får höra dem på nytt, jag har svårt att lämna mina misstankar att de inte haft med mordet att göra”?

Två av männen var från Lysekil. De hade inte haft något otalt med polisen tidigare. Brastadbon hade däremot varit i klammeri med rättvisan. Han hade anmälts av sin fru för misshandel flera gånger men kommit undan genom att hon tagit tillbaka anmälan.

”Det betyder att vi får höra den mannen först”, sa Hansson.

I en stuga, strax utanför samhället på vägen mot Holma säteri, hittade de mannen. Han öppnade dörren, efter att Helgesson knackat på fönstret till köket där han satt. ”Är det du som är Stig Larsson”? Han nickade. ”Vi vill tala med dig om en händelse där en man blivit mördad”. Sluddrande svarade han att han inte förstod vad de talade om. ”Det var bra, då kan vi gå snart och så slipper du besök av oss i fortsättningen, men för att vi inte ska komma tillbaka vill vi att du berättar vad du har haft för dig sedan du kom ut från fängelset”, sa Hansson. Mannen var påverkad av något det syntes tydligt. Om det var av narkotika eller alkohol var svårt för honom att se.

”Vi vill att du följer med oss till polisstationen i Lysekil”, sa han. Helgesson fick hjälpa in i honom sovrummet och se till att han fick kläder på sig. Han gick omkring i underkläderna. Efter flera försök fick han till slut på sig ett par jeans och en T-shirt.

På polisstationen i Lysekil visades de in i ett förhörsrum. Att Hansson inte ville bli störd under sina förhör kände polischefen Bodin väl till sedan tidigare. Dörrar stängdes i alla rum när de tre herrarna passerade genom korridoren.

När de kommit in i förhörsrummet, placerade Helgesson sin bandspelare på bordet där Hansson hade satt sig, och mittemot honom bad de Stig Larsson sätta sig. Helgesson ställde sig vid dörren.

”Vi ber dig uppge ditt namn, adress och din ålder”, sa Hansson.

”Jag heter Stig Larsson och bor i Stentorp, jag är 32 år”.

”Bortsett från att du varit med om en rättegång i Uddevalla och suttit av ditt straff, finns det anledning för oss att undersöka vad du har sysslat med sedan du kom ut från fängelset, och som vi redan sagt, har en man blivit mördad i sitt hem inte långt från där du bor. Mordvapnet kan vara i likhet med de vapen du och dina kompisar lekte riddare med. Det får oss att misstänka att någon av er är skyldig till mordet och då i första hand du eftersom vi vet att du tidigare varit benägen till våldshandlingar, du minns väl att din fru anmält dig för misshandel några gånger”?

Stig Larsson drog med fingret över bordet och tittade småleende på Hansson.

”Vad har du för rätt att påstå, att jag skulle ha något med ett mord att göra, och vad har du för bevis”? Hansson blev röd i ansiktet och Helgesson kom snabbt fram till bordet och sa: ”Låt honom inte provocera dig”. Hansson reste sig upp och gick ut ur rummet. Helgesson stod kvar och tittade på honom. ”Vad var det du hette nu igen”? Stig Larsson smilade fortfarande och fäste blicken på Helgesson. ”Tro inte att ditt blängande biter på mig, vi ska nog se till att få dig att berätta, vad gjorde du den 24 augusti, dagen efter du kom ut ur fängelset”? Han släppte inte blicken.

Helgesson tog upp ett paket cigaretter ur fickan. ”Vill du ha en”? Då sträckte han fram handen över bordet. Hans vänsterhand hade ett oläkt sår en decimeter långt. ”Hur har du fått det såret”? Han svarade inte, drog snabbt åt sig handen. Helgesson lät saken bero, han tog bandspelaren från bordet och lämnade rummet. När han kom ut i korridoren stod Hansson och pratade med en av poliserna. ”Kom du överens med Larsson”? Helgesson rynkade pannan. ”Ja, jag menar, fick du något ur honom”? ”Vi får tala om det”, svarade han. Polismannen, som förstod att Helgesson inte ville säga något inför honom lämnade dem. ”Ja, vad var det du skulle säga”? ”Vet inte om det kan ha någon betydelse, men… något hade hänt med hans handled, han har ett ärr som inte är helt läkt, fick för mig att det var ett brännsår”. Hansson stelnade till, sträckte på sig och gjorde en gest med handen att de skulle gå.

”Vi återvänder till Uddevalla nu”. Bodin hade kommit ut i korridoren. ”Vi får ta upp förhöret med Larsson senare, det finns mycket att tala med honom om, men för tillfället tror han att jag gett upp och det kan han få göra, vi har ett par dagar till innan vi måste släppa honom, lås in honom väl”, sa han och skrattade. På vägen ut till bilen sa Hansson; ”hade inte du varit inne i rummet hade Stig Larsson fått en stor fel smäll”.  Helgesson hade aldrig hört Hansson yttra sig så efter att han lämnat en misstänkt. Det var en ny sida av honom som han inte tidigare sett.

Två dagar senare ringde Bodin till Uddevallapolisen och frågade efter Hansson. ”Han är hemma idag, men du kan få tala med Helgesson, han sitter inne”, svarade Siv i växeln på sitt humoristiska sätt. En glad och trevlig dam i femtioårsåldern, välkänd hos de flesta poliser runtom i Bohuslän

Helgesson fick ta samtalet och lovade ringa Hansson. ”Vi får nog åka en tur till Lysekil igen, Larsson har gjort uppror, han påstår att han inte har något med mordet att göra, och så väsnas han något förfärligt sa Bodin”. ”Det var som tusan, kan de inte klara av dendär klanten därute i Lysekil, ja, jag följer med… om du kommer och hämtar mig vill säga”? Helgesson var snabbt hos Hansson, ”jag kom så fort jag kunde”. ”Det är bra, du börjar lära dig hur viktigt det är att vara snabbt på plats, ja… jag menar inte som idag, men annars när det handlar om snabba utryckningar”. Hansson svängde alltid till det när han trodde att han varit för talför.

I Lysekil var det orosstämning. Stig Larsson hade haft det ena utbrottet efter det andra och vad Hansson kunde förstå, berodde det mest på att han inte hade fått sin dagliga dos av knarket han var beroende av. En av de yngre poliserna, som fått i uppdrag att försöka lugna Larsson, stod likblek utanför hans dörr till cellen där han satt. ”Du kan gå ut och ta en kopp kaffe om du vill, nu tar jag över”. Hansson sträckte på sig. Hansson var alltid kortast i kollegornas sällskap. Han hade aldrig varit lång, men med åren hade han kroknat och det märkte han mest på byxorna som han fått bett skräddaren att lägga upp. Hansson kollade Larsson genom fönstret i dörren innan han låste upp. Han satt med uppdragna ben på britsen, men lyfte på huvudet så Hansson kunde se honom i ögonen. ”Vi vill att du berättar om mordet på Olof Johansson… för vi vet att du haft med det att göra”.

Hansson stod kvar vid dörren ett par meter från Larsson. Han satt kvar på britsen med uppdragna ben och lutande överkropp som om han var fastnaglad. ”Tro inte att vi ger upp, det har i alla fall aldrig jag gjort under min tid som kriminalare, och du kan glömma att vi inte förstår att du varit inblandad i mordet, dina kompisar som du lekt riddare med vid Bro kyrka har naturligtvis hjälpt till och vi kommer att höra en efter en om vad som hänt”.

Larsson reste sig upp och tog ett steg fram mot Hansson. ”Vi var flera den där kvällen”, sa han.  Hansson backade mot dörren. ”Den där kvällen som mordet begicks”?

”Ja, vi hade inte tänkt att det skulle gå som det gjorde, det var Inge Eriksson som hade fått veta att gubben hade pengar hemma och han hade bett oss två att göra det, ja… bryta oss in i huset alltså”. ”Oss två, vem var den andre”? ”Det var Per Andersson och jag som gick in först, ja… Inge väntade i bilen”. Hansson öppnade dörren och gick ut. Han ropade på Helgesson att komma. ”Jag har fått Larsson att prata, han medger att han varit inblandad i mordet”. Helgesson tog om Hansson, han förstod att han var på väg att ramla omkull.

”Tack ska du ha, men nu klarar jag mig, be någon av poliserna att de för in Larsson i ett förhörsrum så vi kan banda det han har att säga”. Hansson tillät sig inte förlora denhär gången heller, skulle han inte få Larsson att berätta, vore det första gången som han misslyckades. ”Som du vet Joel, ger jag aldrig upp”, sa han och satte sig ner på en stol i korridoren. Helgesson tog Hansson i armen och lyfte upp honom från stolen; ”här kan du inte sätta dig, vi får gå in i ett rum”.

”Vet du, att du är den snällaste av alla poliser jag träffat”, sa Hansson. Helgesson blev rörd, han kände tårarna komma bakom ögonen. ”Jag vet att det låter dumt, men om jag haft en son, skulle jag ha önskat att han varit som du”.

Stig Larsson blev tyst igen när förhöret med honom började. ”Du medgav att du varit behjälplig vid rånmordet, och vi har konstaterat att kassaskåpet öppnats och vi vet att där fanns pengar, det vore bra om du fortsatte berätta för oss så vi kunde ta in de andra till förhör, du vill väl inte stå ensam i detta läge, det kan kosta dig mycket”, sa Hansson. Efter flera timmars förhör utan resultat, gav Hansson upp. ”Vi får hitta på en annan lösning för att få Larsson att berätta”, sa han.

Dagen därpå återupptogs förhöret med Stig Larsson, och det tog ordentlig fart när åklagaren i Uddevalla tingsrätt Erik Seger, som höll i förhandlingarna med de åtta riddarna, hade ombetts komma till Lysekils polisstation. ”Vi ser ju helst att mannen överförs till Uddevalla, men att få komma hit och se hur ni har det här, är lite av en ynnest för mig”, sa han på sitt skämtsamma sätt. Åklagare Erik Seger, en stabil man till både det yttre och det inre, gav trygghet åt

Hansson och Helgesson i förhörsrummet när Stig Larsson fördes in. ”Jaså, här har vi honom… det var ett tag sedan vi träffades, hur har du haft det sedan du kom ut ur fängelset”? Stig Larsson tittade ner i golvet medan han fördes fram till en stol på motsatt sidan om bordet där de tre satt.

“Innan vi kopplar på bandspelaren vill jag att du berättar vad du vet om den åldrige mannen Olof Johansson som brutalt mördats, vem som beordrade mordet och vilka som var med förutom du själv, det kan, som du säkert vet, ge en chans till strafflindring vid en rättegång, för det kommer det naturligtvis att bli i vilket fall som helst för dig. Som kronvittne, kan jag ge dig en möjlighet till strafflindring som sagt”. Stig Larsson tittade upp på åklagare Seger för första gången sedan han kommit in i rummet. Han försökte säga något, men fick inte fram ett ljud. ”Förstår att det inte är lätt att berätta, men för ditt eget bästa råder jag dig att göra det. Om en stund startar vi bandspelaren och om du berättar innan om vilka det var som var med dig, slipper namnen på dem, komma med på bandet”. Stig Larsson böjde sig fram, som om han tog sats innan han sa; ”vi var tre från början, men   Inge Eriksson hoppade av, han ville inte vara med… så det blev Per Andersson och jag som gick in”. Seger reste sig från bordet och gick fram till fönstret, drog bort gardinerna som var fördragna och lät solen lysa in i rummet. Stig Larsson höjde högerhanden och skylde ansiktet. Skjortärmen hasade ner och handleden blottades. Det decimeterlånga såret syntes tydligt. Helgesson knuffade på Hansson. ”Det ser styggt ut det där såret, hur länge har du haft det”, frågade Hansson.                                                                                                                                                                                                                                                                  Stig Larsson sänkte armen och förde den under bordet. Seger som stått vänd mot fönstret vände tillbaka till bordet och gick fram till honom. ”Får jag se på såret”? Tveksamt lyfte han upp armen. ”Det ser riktigt styggt ut, har du bränt dig”? ”Ja, jag tror det var på stekpannan hemma, men det var ett tag sedan”. Åklagare Seger svarade inte, han gick och satte sig igen.

”Jag tror att vi ska be aspiranten starta bandspelaren nu så att vi kan börja förhöret med dig, tills nu har det bara varit prat i största allmänhet, men vi har ändå fått en bild av vem som medverkade vid mordet”. Seger gjorde en gest till Helgesson som böjde sig fram och slog på bandspelaren. Hansson tog till orda: ”Idag är det den 27 september och klockan är 14.32, förhör med Stig Larsson född 1967 01 25. Åklagare Erik Seger från Uddevalla tingsrätt finns också med vid förhöret. Nu vill vi att du, Stig Larsson, berättar för oss det du kommer ihåg från dagarna i augusti då du slapp ut ur fängelset. Var befann du dig då och vad gjorde du”?

Stig Larson tittade upp på Hansson med virrig blick. Han skakade på huvudet, drog vänsterhanden genom det vildvuxna håret och sänkte blicken igen. Tills nu, hade han suttit böjd över bordskanten med båda armarna förda under bordet. ”Vill du ha kaffe”, frågade Hansson. ”Ja”, svarade han och tittade upp igen. Helgesson gick ut och kom tillbaka med en mugg kaffe och ställde på bordet framför honom. ”Drick, så kanske du blir på bättre humör och får lättare att berätta”, sa han.

Stig Larsson tog snabbt muggen, satte den mot munnen och drack ur. ”Det var gott kaffe”, sa han. Åklagare Seger gjorde ett tecken åt Helgesson att stänga av bandspelaren. ”Jag tror inte vi kommer så mycket längre, jag har för övrigt ett ärende till som jag behöver ta tag i idag, ni får ursäkta mig, jag måste åka vidare”. Han gick ut ur rummet. Hansson tittade växelvis på Helgesson och på Stig Larsson. ”Ja, nu är det bara vi tre kvar, kanske det går bättre för dig, att lätta ditt hjärta nu”, sa han. Stig Larsson lyfte upp högerhanden, drog upp ärmen på häktets gröna jacka och visade såret. ”Det var när Per Andersson skulle tända svetslågan”, sa han och tryckte med vänsterhandens tumme och pekfinger tvärsöver såret.

Det kom ut blod och vätska som rann ner i handflatan. Han tog servetten han fått runt kaffemuggen och tryckte den mot handen. ”Nu känns det lite bättre”, sa han och granskade noggrant såret. Hansson sa inget, han lutade sig bakåt mot stolsryggen, böjde ner huvudet och tittade på Stig Larsson som om han ville försöka förstå vad som rörde sig i hans huvud. Det var som om han sökte efter en bättre förklaring, att historien skulle vara mer komplicerad än vad den just nu såg ut att vara. Det var för enkelt att tro, att denne… nästintill man enfaldige som satt framför honom, skulle ha planera ett rånmord. Om han nu hade haft ett par kumpaner som var mera slipade, skulle kanske Stig Larsson ha varit en hjälpande hand åt dem, kanske något i stil med Jönssonligans Dynamit Harry.

Helgesson rest sig från stolen och gick fram till Stig Larsson. ”Vill du vila dig ett tag, kom med mig så ska du få lägga dig en stund härute”. Hansson satt fortfarande i samma ställning när Stig Larsson reste sig vänd mot Helgesson. ”Vi ses Larsson”, ropade han när de lämnade rummet.

Efter ytterligare förhör den dagen, berätta han om inbrottet i Olof Johanssons hus. ”Vi skar upp fönstret i verandan och öppnade dörren. Vi trodde inte att gubben var vaken, det var sent, klockan var elva och det var mörkt i huset. Han satt i köket hela tiden medan vi svetsade upp kassaskåpet, men när han började vråla därinifrån gick Per in och högg honom över nacken med svärdet han hade med sig. Innan vi gick därifrån, tog han svetsen och brände honom”. Där slutade han att tala och tryckte båda händerna mot ansiktet.

Med Stig Larssons hjälp, hittade man Inge Eriksson och Per Andersson. Båda bodde i Lysekil och ingen av dem kände till häktningen av Stig Larsson. Pressen hade hållits utanför under den vecka som gått sedan mordet. Av flera orsaker, men kanske mest för att Hansson vid ett tidigt stadium misstänkt, att det fanns en fjärde person som var viktigare i sammanhanget än de tre riddarna från Brodalen. Hansson såg en joker i spelet, vilket var vanligt i fall som dehär. Han hade, efter alla år i tjänst, ett brett register att jämföra med. ”Inte kan någon av de tre spolingarna hitta på något sådant”, sa han när Helgesson kom in till honom klockan nio på morgonen dagen därpå. ”Har du hittat något nytt som stärker den misstanken”? ”Ja, jag har mina funderingar och det är det, som vi får ta tag i nu”.

Det brutala mordet hade spritt skräck och förstämning i bygden och i det lilla samhället Brastad. De som var äldre kände Olof Johansson och visste var han bodde. Regina hade haft många patienter, sedan media gått ut med händelsen. Många hade ringt och ville ha en tid för undersökning. Det var inte många som kunde precisera vad de sökte för, men som situationen var, var det lika bra att låta dem få komma till vårdcentralen. Alla ville helst av allt få komma till Regina Dahlgren, det var ju hon som kunde berätta vad som hänt Olof Johansson? ”Nu är det så, att jag har tystnadsplikt och får inte berätta något”, hade hon svarat. Alla var rädda att bli drabbade av samma sak.

”Mördaren går ju fortfarande lös”.

”Vi har inte läst i tidningen att gärningsmannen är inom lås och bom”.

Så rullade det på och alla frågor fick henne att uppleva mötet med den mördade mannen,

upprepade gånger. Skulle hon klara av att höra dessa ständiga frågor? Sten var till stor hjälp.

Han tog emot henne varje kväll med mat på bordet och skön musik från den nyinköpta cd-spelaren. ”Vi ska nog klara att få dig i form”, sa han. Kärleken mellan dem var konstant såsom den varit under de sju år som de känt varandra. Ingen av dem hade avvikigt när problemen hopat sig. Sten hade inte alltid haft en stadig inkomst genom sitt skrivande, men de hade klarat sig på hennes lön. Hon gav aldrig upp, inte ens när hon misstänkte att Sten hade ett förhållande med dendär kvinnan som ringde sent om kvällarna. Hon hade övervunnit den smärtan och fortsatt i gamla spår. Livet var inte lätt, och hon hade från barndomen fått kämpa själv, det var alltid hon som fick reda ut saker när föräldrarna bråkade.

Bråken om pengar hade varit svårt, men när hon började studera förstod hon mer och mer föräldrarnas problem. Det var inte lätt att få en liten gård ute på de Bohusländska bergsknallarna att ge tillräcklig avkastning.

”Vi får leva i fattigdom”, så började ofta hennes mammas gräl.

”Måtte Regina få en utbildning så hon slipper få det som jag”, var uttryck som utlöste stormgrälen. Tyst som sin egen skugga smög hon in på sitt rum, stängde till dörren ordentligt och startade skivspelaren. Det var i tonåren hon började vänja sig och det var då som grälen upphörde och föräldrarna började lugna ner sig och bli vänner.

Hansson hade förstått att gå försiktigt fram i vittnesförhöret med Stig Larsson. Att han medgivit, att ha varit med vid rånmordet, fick honom att bli mera misstänksam än han varit tidigare. ”Det är en hund begraven”, sa han när Helgesson kom in och lämnade en rapport från gårdagens väskryckning nere på stan. ”Har du begravt en hund”? Hansson knackade med blyertspennan i skrivbordet.

”Du vet väl, att misstänkta som erkänner sig skyldiga så lätt som vad Stig Larsson gjorde igår, har någon annan att vara rädd för, någon som kan bestraffa mycket värre än vad polisen skulle kunna göra”? Han reste sig upp, gick fram till fönstret och tittade ut över Stadsparken på andra sidan gatan; ”ser du damen som går därnere”? Helgesson gick fram och tittade. ”Den damen skulle kunna vara på väg att bli nerslagen vilken sekund som helst om det inte var för att gärningsmannen trodde, att någon polis stod vid fönstret här på polishuset och tittade, hade vi bättre polisbevakning, fick mera resurser till det, hända det inte så mycket elände”, sa han. Helgesson försökte tänka sig in i Hansson resonemang, han försökte till och med föreställa sig hur det skulle se ut om kvinnan blev nerslagen och rånad. Han hade fått ett sådant förtroende för Hansson, under de två år han följt honom i hans utredningar, att inget annat var något värt. Det han lärt sig på polisskolan hade inget med verkligheten att göra.

Veckan därpå kom ett samtal till Polishuset i Uddevalla. ”Jag kan ge upplysningar om mordet på Olof Johansson”, sa en kvinnoröst. Siv föste med tungan in tuggummit mot kinden och drog igen luckan till väntrummet i entrén. ”Du har ett samtal från en kvinna som påstår sig veta vem som mördade mannen i Brastad”, sa hon när Helgesson svarade.

”Jag känner honom väl, har varit sambo med honom men flyttade för en månad sedan”, sa kvinnan. Helgesson hann spela in samtalet.

”Det var bra att du hörde av dig, vill du tala om vad du heter”? ”Inte gärna, inte nu, jag är rädd för honom”. Samtalet bröts. ”Siv, kan du spåra samtalet”? Efter några minuter ringde Siv tillbaka; ”hon har ringt från en telefonkiosk, men jag ska försöka hitta den, det kommer nog att ta en stund”? Efter tjugo minuter ringde Siv tillbaka till honom. ”Kvinnan har ringt från en telefonkiosk i Stenungsund”. Helgesson ringde Hansson och berättade. ”Vi får hoppas att hon hör av sig igen, det har hänt förr att vittnen inte kan hålla inne med vad de vet, men ändrar sig så snart de får kontakt med polisen”, sa Hansson.

Regina Dahlgren fick ett samtal från Olof Johansson syster. Hon ville veta om Regina hade upptäckt något i huset som inte kommit fram i polisrapporten. Hon hade blivit delgiven en rapport, ett par dagar tidigare, som bara innehållit en beskrivning på hur kassaskåpet blivit uppbrutet. ”Det känns som om jag inte får ta del av vad som verkligen hänt min bror”, sa hon. Regina hade vid det här laget försökt förtränga bilderna av vad hon sett, gått vidare mentalt, men som den kompetenta läkare hon var, förtrogen med de äldre, kunde hon inte säga nej när kvinnan så bedjande, bad henne att få veta. ”Jag talar helst inte om det jag sett i telefonen, skulle ni kunna komma hit till vårdcentralen i Brastad”?

”Jag kommer upp imorgon, det behöver ordnas med begravningen och som ni kanske vet, är jag den enda släktingen till Olof”. Efter det samtalet ringde Regina till Hansson och berättade.

De hade så bestämt, att om hon fick veta något, skulle hon genast ringa till honom. ”Det var bra att ni sa det, passar det att jag dyker upp i morgon, skulle gärna vilja tala med henne, ja… det är ett par saker jag funderar över”?

Vid lunchtid, dagen därpå, kom en kvinna in på vårdcentralen och frågade i receptionen om hon kunde få tala med Regina Dahlgren? Kvinnan hälsade i hand när Regina kom ut i väntrummet där hon satt. ”Jag är Karin Johansson”, sa hon. Regina bad henne följa med in på sitt kontor. ”Vill inte störa allt för mycket, vill bara veta hur Olof hade det därhemma, har inte besökt honom på ett år, det var svårt att få kontakt med honom under de senaste åren, inte mer än att vi talade med varandra i telefonen, han var nog sjuk, men det berättade han inte, tror att det var cancer”?

”Som ni förstår, har jag tystnadsplikt, men eftersom ni är hans syster och att han nu är död, kan jag säga att det var så, han hade en långt framskriden levercancer”. ”Jag förstod att det var något som inte stämde, han brukade skicka en present när jag fyllde år, ja… jag fyller i augusti, men i år kom det inte ens något kort, har försökt ringa honom flera gånger”. Hon plockade upp en näsduk ur handväskan och torkade tårarna.

Hansson hade fått veta att Karin Johansson hade en son. Efter att polischef Bodin förhört de få grannar Olof Johansson hade, hade en av dem berättat att systern Karin hade en son och att sonen besökt sin morbror under några sommarlov. Hansson och Helgesson åkte ut till Brastad efter lunch. ”Vi får försöka lirka lite med systern, få henne att berätta om sonen”, sa Hansson när de närmade sig färjan vid Skår. Klockan var två när de kom fram till Brastad. ”Sväng in vid ICA jag är helt utan snus”. Efter att ha laddat med två portioner, bad han Helgesson köra direkt till vårdcentralen.

”Vi får se om tanten har kommit, du får följa med in”, sa han. Tjejen i receptionen kallade på Regina som bad dem stiga in på hennes rum. De följdes till dörren och hon öppnade åt dem efter en svag knackning.

Karin Johansson vände sig mot dörren och tittade förvånat på dem när de kom in i rummet.

”Dehär är Kriminalinspektör Hansson från Uddevallapolisen och polisaspiranten Joel Helgesson”, sa Regina.

”Goddag fru Johansson”, sa Hansson och sträckte fram handen och hälsade. Helgesson nickade. ”Vi beklagar det som hänt er bror, och som ni förstår gör vi allt för att hitta dem som åsamkat er denna sorg. Vi har i dagsläget, ja… sedan i dag på morgonen, anhållit tre personer, varav den ene har erkänt att han varit behjälplig vid rånmordet på er broder”.

Karin Johansson hade rest sig upp från stolen och vänt sig mot Hansson. ”Vill ni berätta för mig vad de har gjort med Olof, hur blev han döda”? Hansson tittade på Regina, som gjorde en gest med handen, en gest som Hansson tolkade, ”att han inte skulle säga för mycket”.

”Doktor Dahlgren kan nog förklara bättre, det var ju hon som hittade er bror”, svarade han.

Efter en timme hade Hansson fått en klar bild av händelsen när Karin Johansson berättat om sin son. Hon hade fött en son 1974 efter ett kort förhållande med en brevbärare på det postkontoret i Göteborg där hon arbetat i hela sitt verksamma liv. Han var gift och ville inte veta av, vare sig henne eller sonen. ”Med den usla inkomst han hade, ville jag inte pressa honom på några pengar, jag klarade min och Rogers försörjning själv”, sa hon. Hon berättade också, att sonen var sjöman och bodde i en husvagn i Stenungsund under tiden han var iland. ”Han hälsar på mig ibland, men nu är det nog ett halvår sedan”? Hansson frågade om hon kände till en kvinna som varit sambo med honom. ”Ja, det var en trevlig flicka, hon följde med Roger hem till mig ett par gånger”. Det hon inte visste var, att det förhållandet var slut och att den kvinnan ringt till polisen och påstått att hon visste vem som låg bakom rånmordet. Men det berättade inte Hansson, han ville inte lägga sten på bördan, tids nog skulle hon få klart för sig, att det var hennes son som var jokern i spelet.

Hanssons misstankar hade besannats, det kunde inte ha varit de tre riddarna som agerat  ensamma, det måste ha funnits en mera slipat hjärna som planerat hur det hela skulle gå till. Att Olof Johansson blev mördad var ett misstag, det var pengarna systersonen var ute efter, inte att döda sin morbror. Efter att Göteborgspolisen tagit in Roger Johansson och han erkänt att han fått de tre riddarna att utföra handlingen kom det fram, att han som tonåring träffat Inge Eriksson och Stig Larsson när han bodde hos sin morbror under sommarloven. ”Han var alltid så snål gubben, han hjälpte inte vare sig mamma eller mig när vi var utan pengar”, sa han. Efter ytterligare förhör och under rättegången i Uddevalla Tingsrätt framkom det, att bytet blev femhundratusen kronor. De tre riddarna hade fått delat på etthundratusen. Kvinnan, som ringt och berättat att hon varit sambo med Roger Johansson, hade blivit utkastad från husvagnen efter att han fått sina pengar. Det var Roger Johanssons största misstag.

 

Text av Anita Magnusson