Österlen av Andreas Lindblad

Österlen har under många år varit en så naturlig del av min vardag att jag alltid vaknar någon morgon och befinner mig någonstans inom dess gränser ännu en gång. Det är så ofrånkomligt att jag slutat fråga mig själv varför.

Detta är en reseskildring inte bara i rummet utan också i tiden ett par decennier tillbaka. Alltihop började, som saker för unga människor oftast gör som en utbildning på en folkhögskola. Efter de två åren trodde jag att jag skulle fortsätta vidare och aldrig bosätta mig i området igen.
Och den saken skulle säkert fungerat om jag inte räknat in en annan viktig komponent i livet, slumpen. Efter en studieturné på olika skolor befann jag mig tillbaka, med en lägenhet i Simrishamn.

Det var först nu som jag började sätta mig in i området på riktigt med alla dess småbyar, badstränder och egensinniga människor. Med ett höjt skriv och fotointresse handlade allting om att ge sig ut på utflykter till alla dessa platser.

En morgon landade jag och en fotokompis på parkeringen vid Haväng och lastade ut foto och fikaväskorna innan vi öppnade grinden och började gå ned mot den folktomma stranden. Nedanför oss rann Verkeån ut i havet och orsakade endast en lätt krusning i mötet med den vindstilla havsytan.
Uppe vid gräskullarna på andra sidan ån var två tält uppställda som vi inte sett innan. Fyra personer satt utanför och åt frukost med sina stormkök framför sig. Med andra ord hade en framskriden form av harmoni brett ut sig.

Ju närmare vattnet vi kom desto mer tilltog lukten av tång och hav, en doft som fick oss att också känna en viss dragning till fika. Utanför åmynningen där vi slog oss ned och hällde upp kaffet simmade två stycken svanar med uppburrade vingar och stirrade långt efter mackorna vi tog fram och satte i oss.

Sanden vi stoppade ned fötterna i var precis lagom varm efter ett långt tags högtryck och varken jag eller min kompanjon hade kollat på väderrapporten. Under sådana omständigheter fanns ingen anledning med sådana odds på att sommarvädret skulle fortsätta.Att äta sin frukost vid en sådan plats en tidig morgon ligger inte långt ifrån djupmeditation. Under samma period hade jag en rad problem i storleksordningen allvarliga, och jag kan lova att omgivningen och fototuren fick mina bekymmer att blekna och försvinna på nolltid.
Efter frukosten begav jag mig åt ett håll och fotokompisen åt ett annat efter att vi avtalat att mötas på samma plats efter ett par timmar. Under de två timmarna satt jag fullt begeistrad i en mycket brant sluttning med en flock måsar som låg helt stilla ovanför mig i uppvindarna.

Många tänker inte på att största delen av måsars föda är as. Men denna morgonen var de vitgrå stora fåglarna vackra bortom förnuft i sin frihet i termiken. Så fascinerad var jag att det inte var förrän min mobil ringde och kompanjonen undrade om jag fastnat i den där slänten som jag insåg att mina lårmuskler låst sig av att hålla mig stadig under ett par timmar.

Mödosamt fick hon klättra ned och hämta min kamera och fotoväska innan jag kunde börja massera de darrande, stela musklerna och tillslut likt en nittioåring med rollator ta mig upp på planmark. Det är en händelse vi fortfarande skrattar gott åt.
I bilen uppe på parkering bytte vi kameror med varandra och kollade vad respektive person hade haft för sig. Så långt kom vi överens om att vi lyckats över förväntan innan vi började prata om vart vi skulle hän näst.

De flesta personer som besöker Österlen håller sig oförtjänt ute vid kustens pittoreska turistfällor. Detta utan att veta att bara kilometer inåt land finns platser som tagna ur sagoböcker. Allihop upplagda på de turistkartor man kan hämta på närmsta turistbyrå.
En av de favoriter vi själva gör stort bruk av fotomässigt är de gamla kvarnar som ligger utplacerade längs flera åar i regionen. Platserna finns som sagt var utmarkerade, vilket förvånat mig flera gånger att de inte är mer välbesökta.

En av dessa kvarnar ligger i en dalgång en liten bit gångväg från en bilparkering. På somrarna skvalar det låga vattenståndet sömnigt mellan dammluckorna och på vintrarna hänger stora istappar som spjut från dem vid kallt väder.

Denna sommartur var den vindstilla luften fylld av sommardofter när vi satte oss vid ett bord gjort av ett gammalt kvarnhjul av sten och fick i oss dagens andra fika. Ett yngre par kom gående ned längs en skogsväg och korsade den smala träbron över ån hand i hand innan de i halvt smyg började hångla när de kommit över på andra sidan.

Det var en bild så god som någon att fullborda den utsikt vi hade framför oss vid vårt egenartade fikabord.

Text: Andreas Lindblad