Jag vandrade längs de smala gatorna runt kryddbasaren. Ljudet från skeppsvisslorna nådde mina öron. Plötsligt minns jag de varma somrarna då vi satt under träden i vår lilla oas till innergård. Skulle jag känna igen mig efter alla dessa år eller skulle allt vara så förändrat.

Nu var det inte långt kvar till mitt forna barndomshem. Jag stannade till och köpte några söta kastanjer. Jag log när jag såg att de fortfarande serverades i pappersstrutar. Stärkt av de söta kastanjerna promenerade jag upp för den branta backen mot Grand Bazar.

Dörren till Hamids innergård stod halvöppen. Utanför dörren stod olivträd i de bruna enorma  krukorna. Krukorna kantades av en undervegetation av murgröna och myrten som bredde ut sig i skuggan. Jag gick sakta uppför den spruckna trappan.  Endast några trappsteg innan jag befann i den grönskande innergården.

Mitt i den pulserande storstaden gömde sig denna otroliga oas. Tänk så många, som passerat förbi under årens lopp, utan att ha den minsta aning vad som dolde sig bakom den bastanta bruna dörren.

De stod fortfarande kvar. Pinjeträden med sina orange barr. Just där under träden satt alltid min far, Hamid. Så även denna varma sommardag i juli. Jag såg hans bastanta kroppshydda skymta mellan pinjeträden. Det ekade från mina klackskor i de vita marmorplattorna. En katt som låg och lapade sol hoppade upp i rena förskräckelsen.

Jag närmade mig platsen där min far satt. Jag lade märke till hans fårade, åldrade ansikte. På huvudet satt den röda cylinderformade hatten.  Hamid satt i sin gamla  korgstol och drömde sig bort.  På bordet stod en bricka med tekoppar och baklava.

Från en angränsande dörr dök en kvinnogestalt upp, Kvinnan var min äldsta syster. Hon tittade upp och ropade mitt namn. Hon bar på en tekanna och satte kurs mot vår far. Jag rusade fram och kramade om min far. Här satt han i all sin prakt. Min far, den kände matthandlaren i Istanbul.

Jag satte mig på träbänken. Längs spaljén klängde ett slingrande hav av vinrankor. Jag sträckte mig efter de små gröna druvorna. De smakade lite syrligt men var ändå så förföriskt goda.  Min syster kom och gjorde mig sällskap. Hon tog min hand och kysste den. Precis som förr i tiden. Jag betraktade min far och syster. Så många år som vi inte sett varandra.

Här satt jag och njöt i sommarvärven. Då hörde jag ljudet av vatten. Jag reste mig upp och gick mot fontänen. Det kluckade så härligt om vattnet. I hörnet låg en hoprullad matta. Jag vecklade ut den och såg att det var en persiska matta. Just de persiska mattorna var fars stolthet.

Jag hade kommit för att stanna den här gången. Inget kort besök med ett smärtsamt farväl. Nu skulle jag stanna för evigt hos min far, matthandlaren i Istanbul.

Text: Monika Chanovian