Olyckan och sjukhuset

Jag måste tillstå att jag blev förvånad över att det skulle bli en bilolycka som ledde till min död. Jag hade visserligen funderat då och då innan den här händelsen på vad som skulle göra slut på mig, och visserligen hade jag sagt till mig själv, speciellt vid en del tillfällen när jag hade varit ouppmärksam under bilkörning och sånär förorsakat eller blivit utsatt för en olycka, att ”nu hade du mer tur än du förtjänade”, men ändå, kanske som ett försök att skjuta verkligheten ifrån mig, så hade jag, mer eller mindre medvetet, trott att jag skulle sluta mitt liv på ett mindre dramatiskt sätt.

Av själva kraschen minns jag i stort sett allt. Andra personer brukar ju säga efter en olycka att de inte minns något av händelsen, att allt blev svart, att de bara till slut vaknade upp i en sjukhussäng. Så var det alltså inte för mig. Jag minns allt mycket klart. Jag kommer till exempel ihåg ansiktena på de tre i den andra bilen, hur deras ansiktsuttryck ändrades från frågande till klentroget till skräckslaget till dödsångest på bara några  sekunder. Jag minns hur jag själv, i tidsmomentet omedelbart före krocken,  såg precis vad som skulle hända, och att jag insåg att jag själv inte skulle överleva.

Fast det sista var inte riktigt sant. Jag tror faktiskt att jag vid en viss tid, låt oss säga vid kraschtid minus en halv sekund  faktiskt hade ett val, att jag hade kunnat klara mig, inte så att jag körde ihjäl mig eller dem med avsikt, men vid ett visst tillfälle bestämde jag mig för att inte fortsätta att leva. Jag har lite svårt att redogöra för varför, men jag tror att det var för att jag inte skulle stå ut med att fortsätta ett liv där jag antingen skulle känna att deras död låg på mina axlar – om de nu dog i krocken, och det vet jag ju inget om – eller att finna mig betraktande dem från en rullstol, alternativt betraktande dem i en rullstol alternativt – i värsta fall – att vi alla satt i rullstol.

Och vad var det nu som gjorde att det som hände trots allt hände? Jag var ju ändå fast besluten, ett beslut som jag försökte förnya vid varje ny resas start, att verka för att den stundande resan skulle fortgå olycksfritt, och om något trots det skedde skulle det inte vara mitt fel. Jag ska i så fall ha varit ett offer för olyckliga omständigheter. Och så händer det ändå. Alla mina tjusiga föresatser ut genom den trasiga vindrutan. Allt för att jag inte såg mig för, allt för några små tidsmoments okoncentration. Hur många gånger har man inte kommit fram till en t-korsning för att från den mindre vägen svänga ut till vänster på den större vägen? Och visst är det ju den manöver som man varnar för vid körutbildningen och som man klassar som en av de mest riskfyllda.

Vad gjorde jag då, givet min långa erfarenhet av bilkörning, en erfarenhet som hädanefter fick omnämnas endast omgärdad av citationstecken? Jag körde fram till t-korset, stannade bilen, kollade åt vänster att det var klart, kollade åt höger att det var klart vilket det inte var så jag väntade. När den bilen hade kört kollade jag igen åt vänster, såg en bil komma, väntade på den, tittade därefter till höger igen, såg en bil komma, väntade på den, tittade åt vänster såg att det var klart, körde ut, bara för att just då, i ögonvrån, se det som någon sekund senare skulle få en direkt påverkan på fem andra människors liv, samt indirekt påverka ytterligare ungefär 25 personer.

Den grå Audin kom som en torped och borrade sig in i min bils högra sida. Den som satt bredvid mig dog direkt. Det hann jag uppfatta. Jag hann också, märkligt nog, uppfatta ansiktena på de tre som satt i Audin. De borde nog egentligen ha klarat sig om det inte hade varit för vägräcket och det ganska djupa stup som löpte längs med vägen. Audin studsade upp i luften, vältes upp och ner på ett närmast högtidligt sätt bara för att sedan påbörja sitt fall mot klippor och stenblock, tio meter längre ner. Min egen bil hasade på ett klumpigt sätt tvärs över vägen och stannade först när den vänstra sidan trycktes in mot en telefonstolpe. Det var då jag dog.

Ljuden. Jag tror att det var det värsta. Ljuden. Det skärande ljudet av plåt som böjdes och krossades, glasrutorna som splittrades, de ångestfyllda skriken, de tjutande däcken och sedan tystnaden. Tystnaden som behärskade allt tills den kort senare bröts av skrik följda av tårar. Individer som ett ögonblick tidigare hade varit normala fungerande dugliga människor hade förvandlats till döda eller bara delvis fungerande ting, dömda, om de överlevde, till ett liv i koma eller något annat lika attraktivt.

Och själv dog jag. Jag hade aldrig dött tidigare, och jag visste inte vad jag kunde vänta mig. Jag visste inte om min upplevelse var vad alla som dog i själva verket upplevde. Jag upplevde ingen smärta. Jag kände bara tomheten som smög sig på mig och ställde de obehagliga frågorna.

Var befann jag mig egentligen just nu? Vilket slags tillstånd var jag i egentligen? Vad än svaret var på dessa frågor så var situationen i alla fall overklig. Jag befann mig i en steril rostfri miljö. Var det rentav den omskrivna operationssalen där personer med nära-döden upplevelser brukar berätta om hur de har upplevt hur de själva har svävat över ett operationsbord runt vilket läkare och övrig sjukhuspersonal står samlade runt operationsobjektet?

Jag svävade inte. Jag satt på en stol och såg på vad som hände i det rum där jag befann mig. Mycket folk runt omkring. Hög aktivitet. Många känslor. Jag förstod att mycket – allt? – var en konsekvens av mitt handlande. Jag förmådde knappt se på personerna i rummet. Jag tyckte mig se, innan jag lyckades vända bort blicken, någon av de personer som jag hade sett i den grå Audin de korta tidsmomenten före kraschen. En läkare stod vid personens huvud, uppenbarligen för att sköta narkosutrustningen. En annan läkare stod ungefär vid sängens mitt och han flankerades av övrig operationspersonal. Jag kände att jag måste ta mig därifrån.

Jag gick ut, eller rättare sagt jag gled ut, och väggar och dörrar erbjöd inget motstånd. Så stod jag på gatan, projicerade i mitt inre bilden av olycksplatsen och förflyttade mig sålunda dit. Den gröna Citroën som jag hade kört låg tillknycklad kvar i diket, som om en jätte hade sett ett godispaket och tagit det i sin hand för att därefter knyckla ihop det och kasta det ifrån sig när han hade upptäckt att det var tomt. Jag närmade mig försiktigt vraket efter min bil och såg en välbekant sko. Det måste vara en av dem som jag hade haft på mig. Till höger om vägräcket, ganska långt ner låg en annan skrothög, en grå. Audin hade tydligen fattat eld vid kollisionen, för det rök fortfarande lite grann från bilen och från den magra vegetationen.

Vad skulle jag göra nu? Vad gör man när ens jordliga liv har avslutats och man är mer ensam än man någonsin hade trott att man skulle kunna bli? När man plötsligt bara är summan av sina handlingar och den summan inte är så mycket att vara stolt över? Jag vet inte. Jag förstod inte heller riktigt vad det var för slag tillvaro jag befann mig i. Ett slags drömtillstånd? Men om man drömmer, kan man då vara död? Om man är död, kan man då drömma? Förutsätter inte drömtillståndet att det finns ett annat medvetet tillstånd som väntar? Kanske var jag inte död i alla fall. Kanske var det någon slags doktor som stod bredvid mig och som skulle väcka upp mig igen, likt en Jesus som möter en Lazarus. För det var väl det som bibelstället handlade om. Tja. Men jag var ju ute och gick eller vad man ska kalla det. Jag var ju inte ens kvar på sjukhuset. Orden ”Han vaknar nog snart” snurrade runt i mitt huvud.

Nej, jag skulle nog inte vakna snart. Det var klart, det var färdigt, jag var färdig. Jag såg igen på olycksplatsen, såg den lilla väg där jag hade kört ut för ett litet tag sedan, där jag hade stått och väntat på att det skulle bli klart, för att sedan köra ut i tron att det var klart och för att bara alltför tydligt märka att det inte var fallet. Hur hade jag kunnat missa detta? Jag såg igen på de två vägarna. Såg en bil som kom ut från samma håll som jag. Den här bilen minskade inte ens farten när den kom fram till stora vägen. Den bara körde. Den undvek med knapp nöd att krocka på samma sätt som jag gjorde. Var fanns rättvisan i det här?! Varför skulle jag drabbas av en olycka när jag faktiskt gjorde mitt allra bästa för att något sådant inte skulle hända?

Solen sken över det vackra landskapet. Naturen var grön. Kor gick på ängarna. Idyllen var. Skönheten var. Som om naturen ville säga att det som hade skett visserligen kunde upplevas som tråkigt och kanske även beklagligt, men icke desto mindre var något som hade hänt, med betoning på förfluten tid. Allt var ändå förgängligt. Allt kött är hö och blomstren dö. Vad var det för speciellt med just den här händelsen och med just de här individerna. Var inte de också förgängliga?

Någon ryckte i mig. Jag ryckte till, irriterat. Varför kan man inte ens få meditera över sitt eget förfelade liv i lugn och stillhet?! Jag såg mig om över axeln, såg åter sjukhuset som jag hade lämnat för några ögonblick sedan, funderade ett tag på att gå tillbaka, undrade om det här var den tunnel som en del har beskrivit. Kändes inte alls så. Rycket kändes igen. Jag började bli intresserad av vad det egentligen var. Jag såg bakåt. Jag såg inget utom mörker. När jag såg framåt, där olyckan hade varit såg jag ljus. Jag ville ha ljus. Jag ville stanna kvar.

Nu började jag känna mig som i min barndoms science fiction serier, med rymdskeppet som fångades in av en energistråle. ”Raumschiff Hydra, Warum melden sie sich nicht?” kom jag ihåg att en replik löd i en tysk sci-fi-serie som hette ”Die Raumpatrouille”, med reservation för såväl genus som stavning. Rymdpatrullen fick den heta i svensk tv.

Mitt ’Raumschiff Hydra’ tyckte sig känna energistrålen som försökte dra mig tillbaka till livet men det kände också en energistråle som drog åt rakt motsatt håll. Lamporna på instrumentpanelen blinkade. Borde jag besvara anropet? Fast vad skulle jag i så fall säga? ”Hier ist Raumschiff Hydra” kanske? Jag svarade något. Någon sa någonstans, ”en reaktion!?”. Samme någon lät överraskad och förväntansfull.

Det var fortfarande mörkt när jag såg mig om över axeln, men jag uppfattade också en stor klotrund måne som gled fram högt ovan mig. Jag hörde, som från långt långt borta, dock i samma galax, hur någon sa mitt namn. ”Robert” sa en röst. Ett tag tänkte jag svara, men så lät jag bli. Rösten upprepade mitt namn, nu mer envist, inte bara en gång utan två gånger. Jag kände mig lätt tjurig och lite barnslig, men jag ville faktiskt bara vara för mig själv. Jag ville inte behöva ställas inför någon verklighet, eller ’verklighet’ förresten. Vad var det med den ena verkligheten som gjorde den mer verklig än den andra. Men jag ville i alla fall inte. Jag ville en gång för alla glida bort, ut genom rummet, bort från världen. Jag kände någonstans att jag hade gjort vad jag ville göra, och jag hade dessutom förstört för så många andra genom min vårdslöshet att jag inte hade gjort mig förtjänt av en fortsättning.

Jag såg mig om och blev varse en dörr i ett hörn av det rum där jag var. Jag gick dit, eller hur jag nu ska uttrycka det,  och såg en brant spiraltrappa som ledde nedåt. Den verkade intressant. Jag gick in genom dörren och fram till trappan och stod ett tag och försökte följa den med blicken för att få en uppfattning om vart den gick. En del av mig ville gå ner, en del av mig tyckte fortfarande att det fanns en viss poäng med att stanna kvar. Jag fick för mig att om jag gick ner så skulle jag inte kunna återvända, i alla fall inte efter ett visst antal trappsteg. När jag satte min ena fot, den utan sko,  på trappsteget, hörde jag åter rösten som jag hade hört tidigare, och den här gången grep den tag i mig, så kändes det i alla fall, och det kändes också som om en nål stacks in i bröstet på mig, och det gjorde ont.

Jag gick ändå prövande några steg ner i trappan. På ett mentalt plan tyckte jag mig höra någon som sa något om ’förlorar’ och ’vi’! Vad var det som ’vi’ skulle ’förlora’? Jag tog ytterligare några steg nedåt och det som jag nyss hade hört blev otydligare och otydligare. I trappan kändes det varmare och behagligare ju längre ner jag kom. Annars hade man ju kunnat tro att en trappa på det här sättet skulle leda ner i en kall och fuktig underjord, men så var det inte här. Jag vände mig om och såg uppåt varifrån jag hade kommit. Rätt långt ovanför mig såg jag ett svagt flimrande ljus, men det var också allt, och så med ens så kände jag mig fruktansvärt trött. Så trött att jag desperat såg mig om efter en plan yta där jag kunde lägga mig ner och få vila, men i en trång spiraltrappa finns det inte så många sådana ytor.

Jag kände ett ryck i min arm och metallplattor som trycktes mot mitt bröst. En smärtvåg sköt genom mig. Det föreföll mig på något sätt orättvist att man skulle känna smärta när man var död, men så var det i alla fall. Ett kallt vinddrag mot min kind fick mig att åter se upp mot den dörr som jag just hade gått igenom på min väg ner i trappan, och till min förvåning var jag uppe vid dörren igen, överst i den. Åter hörde jag rösten som sa ”Robert”. Den här gången sa rösten också något mer. Jag kunde bara urskilja orden ’kom’, ’lämna’ och ’inte’.

*

Mörker. Förtvivlan. Ångest. Det har gått flera dagar nu. Tror jag i alla fall. Det är inte så lätt att veta vad som är dag och vad som är natt. Jag har förstått att det hela tiden, trots att jag inte längre lever, är människor runt omkring mig. Trots att jag inte borde kunna registrera deras närvaro, lika litet som de borde kunna registrera min, så vet jag ändå att de finns där. I mig spelas bilolyckan upp, som på en trasig videobandspelare där det enda som händer är att bandet spelas upp gång på gång, och det enda jag kan göra för att få lindring är att stänga av ljudet, eller aktivt försöka tänka på något annat. Det brukar fungera några sekunder.

I det kroppsfodral som omger mig upplever jag hur man sticker och behandlar och fixar och trixar. Jag antar att det är för att man menar att man på något sätt ska kunna vända på förhållandena och få mig att övergå från död till levande. Jag kan inte förstå hur det ska gå till.

Maskinerna runtomkring pyser och suckar, piper och larmar lite då och då. Det är störande. Ibland får jag lite lugn då jag kan se andra syner, även om ’se’ kanske inte är den helt korrekta termen, men jag förnimmer eller registrerar, ungefär som var fallet med den dörr med spiraltrappa som jag ’såg’ tidigare. Ibland är jag åter ute i den gröna naturen, ibland ser jag mig på en bergstopp i Himalayamassivet, stolt anförande mina sherpas, betvingande den farliga och ogästvänliga naturen på väg upp mot bergets topp. Ibland glider jag fram över de stora oceanerna i gestalt av en albatross. Jag glider på mina vingar, slår då och då ett slag med dem och glider säkert flera kilometer, innan ett behov av ytterligare vingslag uppstår. Sådana gånger störs jag ibland av att någon åter ropar mitt namn. Jag hör hur någon säger ”Robert, kan du känna min hand?” Det kan jag. Men något avhåller mig ändå från att trycka tillbaka, från att bekräfta att jag verkligen känner något. Varför det? Jag vet inte. Det är som om jag inte längre vill komma tillbaka även om det vore möjligt.

Förutom de gånger någon ropar mitt namn är det tyst där jag är. Det är så tyst att det nästan gör ont. En del av mig vill att allt ska ta slut någon gång, att jag ska få känna lite frid, men så kommer jag ihåg anledningen till varför jag är i det tillstånd som jag är i, och jag befarar att jag aldrig kommer att få känna frid. ”Kan du känna min hand?”. ”Robert, lämna oss inte”. Jo, jag kan faktiskt urskilja vad de säger och det skulle kosta så lite för mig att låta dem förstå att jag såväl kan urskilja vad de säger som att ge uttryck för något slags medvetande.

Åter sitter jag på en stol utanför sjukhussängen, och jag ser på de personer som står runt omkring. Det är inte enbart vårdpersonal. I själva verket är vårdpersonalen i minoritet. Betydligt fler är de andra, och nu ser jag också vilka de är. Det är mina anhöriga. Jag ser hur de kämpar mot gråten. Så hör jag någon av dem fråga en läkare om vilka chanserna är att jag kommer att vakna till medvetande igen. Jag hajar till när jag ser hur läkaren med mycket allvarlig min berättar att den chansen tyvärr är mycket liten. Har jag inte vaknat till liv inom de närmaste tjugofyra timmarna är prognosen mycket dålig, så dålig – fast just det säger hon inte rakt ut – att de anhöriga snart måste diskutera tillsammans om huruvida min livsuppehållande behandling ska fortsätta eller ej.

’Livsuppehållande’?! Vad är det i så fall för liv som uppehålls här? Jag vet inte. Jag vet bara att jag frågar mig igen och igen och igen, hur jag kunde ställa till det så för mig. Hur kunde jag förstöra något som faktiskt var ett trevligt och förnöjsamt liv? Men så tänker jag att jag kanske ändå är orättvis i min bedömning. Det handlar trots allt endast om en ouppmärksamhet under som längst cirka 5 sekunder och den bör väl i rättvisans namn ändå ställas mot 45 år av hyfsad uppmärksamhet, även om, det måste jag medge, det under den perioden har funnits tillfällen då jag har klarat mig ur farliga situationer, speciellt i trafiken, utan att jag riktigt själv kan ta åt mig äran av det.

Jag ser närmare på gruppen av människor runt sängen. Jag ser en person som faktiskt sitter i en rullstol. Jag tittar närmare på henne. Det är min fru. Det gläder mig. Det betyder ju att hon har klarat sig. Men hennes ögon är rödgråtna. ”Det kan ändå hända under” hör jag hennes röst få fram, avbruten av gråtattacker. Så henne har jag också förorsakat smärta och sorg, jag som hade sagt mig att jag aldrig skulle göra så att hon hade det dåligt… Så väl klarade jag den föresatsen.

Ovanför min säng på väggen sitter en digital klocka. Den visar på 0342. ”Gå hem nu och försök sova. Vi ringer er om det blir någon förändring.” säger den läkare som pratade tidigare.

De går motvilligt därifrån, för att bara långsamt och motsträvigt acceptera det realistiska i det som läkaren har sagt. Säkert vettigt att göra så. Man kan inte vara vaken så länge som de här personerna förmodligen har varit om man dessutom ska förväntas kunna fatta välgrundade beslut, speciellt i frågor så svåra som den här. Så de går och jag blir ensam kvar. Jag funderar på vad jag kan göra, och jag tänker på min fru. Jag vet ju att jag vållade henne en stor sorg genom det som hände. Skulle jag för att på något vis gottgöra det ge mig tillkänna, om det nu är så att det verkligen står i min  makt att göra det?

När kraschen hade skett hände inte så mycket mer under en tid, bortsett från de drabbades plågade läten. När jag trodde att det verkligen inte skulle hända just så mycket mer så hördes, först långt borta som en hägring, sedan närmare och nu med en högre frekvens, sirenerna från ett antal utryckningsfordon. Personalen i ambulanserna arbetade snabbt, metodiskt och professionellt, och jag kunde notera hur de vant och träffsäkert koncentrerade sig på dem som bäst behövde deras uppmärksamhet. Själv var jag ganska långt ner på listan, men till slut kom de till mig också. Jag visade tydligen en del livstecken, för jag placerades i någon slags ställning som gjorde att jag inte kunde röra mitt huvud, förmodligen för att skulle minska risken för ryggmärgsskada för det fall att jag överlevde. Det sattes lite tuber och dropp också och snart började en resa in mot stan, i en hastighet som jag själv aldrig skulle ha vågat köra i, allt till ackompanjemang av ett öronbedövande sirentjut.

Jag heter Robert Lund. För den som växte upp i HasseåTages Sverige med deras träffsäkra betraktelser av den tidens strömningar så är ’Robert Lind’ bara ett alltför välkänt eko av deras revyer. ’Robert Lind’ och hans agent, denne naive agents handlande i religiositet. Det kanske går att föreställa sig hur lätt personer i min generation hade att göra kopplingar mellan ’Robert Lund’ och ’Robert Lind’. Tage säger ju i en fejkad intervju till Hasse, ungefär så här:

”Jag vill ställa en rak och enkel fråga till dig. Tror du på gud?”

”Nej, Lind.”

”Lind”

”Ja, Robert Lind i Kramfors”

Denna förbannade sketch. När deras revy ’Under Dubbelgöken’ var som mest aktuell så gick det inte en dag utan att någon på mitt jobb gjorde en ansträngt rolig variant på Robert Lind/Robert Lund.

Men å andra sidan hör det ju till att jag delade sketchens syn på gud och på gudsbegreppet. ”Hur får man reda på hans vilja då?” frågar Tage. ”Priser och sånt står ju i katalogen” är ju det synnerligen intelligenta svaret, ett svar som fångar hela komplexiteten, eller enkelheten i frågan om man så vill, den pinsamma enkelheten. Hur ska vi få reda på något om vad en gudomlighet vill eller inte vill? Och det är väl sådant som jag borde fundera på i det läge som jag nu befinner mig. Nu är väl tidpunkten när en förnärmad gud borde slå tillbaka, visa sig, slå mig till marken och dundra med en tordönsstämma: ”Nu kanske det inte är så roligt längre! Nu kanske du ångrar att du förlöjligade mig! Nu ser du att jag finns! Fall på knä och erkänn din otillräcklighet!”

Men jag hör ingen tordönsstämma. Jag blir inte kastad ner på marken. Jag märker överhuvudtaget ingenting av det förment gudomliga. Men det kanske bara är som det ska vara. Gudomligheten kanske bara visas för dem som förtjänar den, det vill säga de som under ett långt liv, genom ovisshet och lidanden ändå har hållit fast vid sin tro. Det kanske är de som med Frälsningsarméns ord kommer att ’befordras till saligheten’. Och om det är så, vem är jag att ha några synpunkter på det. Allt jag kan notera är att jag inte har blivit undfägnad med några sådana syner. Och för att vara lite putslustig är det heller ingen som har hållit mig räkning för mina synder.

Klockan ovanför min säng visar på 0518. Jag tror inte att det fortfarande är samma dygn som när jag senast tittade på den. Jag har ju trots allt sett mina anhöriga vid ett antal tillfällen – återigen med en liten reservation för verbet ”se” – så det bör handla om flera dygn, men jag kan inte vara säker.

Någon kommer in genom dörren. Det verkar vara en sköterska ur det pågående dagteamet som kommer, eller så är det en ur nattgänget som gör en sista kontroll. Hon tar också min hand och smeker mig över kinden. Jag får för mig att jag trots allt ska göra ett försök att svara, och jag tillåter mig att åka tillbaka in i min kropp och släppa fram en rörelseimpuls. Det blir ögonen som jag lyckas öppna på mig och det jag gör överraskar, näst intill chockar henne. Men hon är professionell och blir inte förskräckt och springer inte därifrån för att hämta fler sköterskor, utan hon säger mjukt ”Robert, kan du höra mig?”. Jag tycker att jag i konsekvensens namn bör göra någon form av bekräftande rörelse, så jag rör mitt huvud tre gånger, en gång neråt, en gång uppåt och så en gång neråt igen, även om jag på grund av ställningen som fixerar mitt huvud inte kan vara helt säker på hur mycket som går fram av mitt rörelseförsök.

Hon lämnar mig för att hämta några kolleger och jag glider tillbaka in i mitt ökenlandskap. Ville jag verkligen ge mig till känna? Jag vet inte riktigt. Det kanske bara skapar oönskad uppmärksamhet. Och världen utanför. Var det inte den som jag ville vara utan? Att hålla ögonen öppna var för ansträngande, så dem sluter jag.

Nu kommer sköterskan tillbaks och hon har med sig flera ur vårdteamet. Jag antar att de kommer att från och med nu inrikta sin behandling på att få mig att vara icke-död, om uttrycket tillåts. Och visserligen har jag ju själv haft utgångspunkten att min död eller min icke-död är något som jag själv kontrollerar men när jag tänker efter är jag inte alls säker på att det är sant. Det kanske visar sig att jag vill komma tillbaka till livet men inte lyckas, kanske helt enkelt för att den gamla kroppen inte längre orkar med.

Idag fick jag av en händelse reda på hur det hade gått för personerna i den grå Audin. Samtliga dog. Att jag fick reda på det var av en ren slump. Jag blev trött på att se min familj runt min säng och jag tyckte inte om alla försök som gjordes för att återuppliva mig. Jag förstod mer och mer att det var dumt av mig att ge mig tillkänna för sjuksystern tidigare. Det fick till följd att deras försök att återuppliva blev väldigt berättigade, och jag kände, ett tag i alla fall just då, att jag skulle försöka göra dem till viljes. Men så fick jag reda på hur det hade gått för personerna i den andra bilen, och plötsligt så var allt där igen. Jag hade faktiskt lyckats hålla tillbaka uppspelningen av kraschvideon ett tag, men så var den där, klar, ljudlig och påträngande.

De i Audin var alltså döda. Om jag hade haft en förhoppning om att de skulle ha klarat sig, att jag skulle kunna ha fått glädja mig åt att mitt misstag på vägen ändå på något sätt skulle ha kunnat korrigeras, så försvann det hoppet. Innan jag hade den här kunskapen hade jag nästan tänkt att det vore bra att få återvända till livet men nu kände jag så tydligt tyngden av konsekvenserna av mina gärningar att det bara framstod som, jag vet inte, egoistiskt kanske, att jag, jag som bar skulden till allt detta, skulle få fortsätta att leva men att de andra tre inte skulle få samma möjlighet.

Jag gick igenom själva händelsen ytterligare en gång. Jag visste ju själv att jag inte hade tittat ordentligt innan jag körde ut, så en ordentlig del av skulden måste givetvis falla på mig. Men den andra bilen då? Audin? Jag har hela tiden, nu när jag har diskuterat mig själv med mig själv, gjort det utifrån den premissen att Audin gjorde allt rätt. Men när man tänker på vad som hände vid själva olyckstillfället så var det bara under ett ytterst kort tidsmoment som min uppmärksamhet inte var på topp. Detta korta tidsmoment var tydligen nog för att leda till vår fatala krasch. Å andra sidan var sikten på platsen egentligen inte extremt dålig och när jag tänker på hur långsamt jag hade kört ut på vägen och när jag försöker bedöma hur lång tid som min ouppmärksamhet hade varat så blir jag mer och mer övertygad om att Audin måste ha framförts mycket snabbt, alldeles för fort för den aktuella hastighetsbegränsningen som var 70. Hur fort var ’för fort’? Jag vet inte. För även om jag inte på något vis vill diskutera mig ur min egen skuld till olyckan så är naturligtvis den andra bilens hastighet av intresse. Det har betydelse för både på hur lång eller kort tid som jag hade på mig att lägga märke till den och på vilka konsekvenser som olyckan skulle kunna få.

Den här sortens resonemang, hur logiska och rationella de än kan förefalla, lugnar mig inte alls. Förändrar ingenting. Jag är fortfarande ensam med mitt funderande och utlämnad åt sjukvården och sjukvårdare. Idag hade man åter en slags konferens runt min sjuksäng och om jag fattade allt rätt rörde sig diskussionen om huruvida man skulle avbryta vården helt, vilket skulle leda till att min värdsliga kropp skulle sluta att fungera och också innebära ett effektivt stopp för mina tankar om den eventuella möjligheten för mig att återinträda i min kropp och därmed också mitt återinträdande i livet, i alla fall i den form som livet hittills hade haft.

Den ansvarige läkaren meddelade vårdteamet att han skulle prata med min familj. Lustigt, jag hade ju alltid tidigare hört varningarna om att man, när man står vid en sjukbädd, som skulle kunna visa sig snart vara en dödsbädd, ska vara försiktig med vad man säger därför att personen ifråga kanske hör mer än vad man tror. Hörsel och känsel tycks vara sinnen vars intryck förstärks i sådana här lägen av yttersta stress för hjärnan. Jag hade aldrig tillmätt de varningarna någon större vikt, men nu verkar det som om den som en gång formulerade dem faktiskt hade haft någon fog för påståendena.

Klockan ovanför sängen visar nu på 0856. Rummet är tomt. Allt är tyst, med undantag för de olika vårdapparaternas suckande och pysande och pipande. Tomt. Nej, nu öppnas visst dörren. Det är min fru som kommer in. Hon är uttröttad och utgråten. Hon tar min hand och stryker över min kind. Det är en beröring som jag känner och känner igen och för några korta ögonblick har jag bestämt mig för att försöka återvända. Men ögonblicken försvinner och lämnar mig återigen med frågor om skuld och förlåtelse, om ansvar och försummelser. Hur kommer jag att bli bemött om jag kommer tillbaka? Hur kommer de anhöriga till de döda i Audin att reagera?

Min fru kramar mjukt min hand. Det är en beröring som jag tror att jag skulle känna igen bland tusen olika beröringar. Reflexmässigt kramar jag hennes hand tillbaka, och jag hör henne dra kraftigt efter andan när hon inser att hon har fått någon form av respons.

Och OK, jag ger mig. Jag vill faktiskt inte vara död. Jag vill – och ännu har jag inte riktigt rett ut orsakerna till varför – faktiskt leva. Jag låter mig glida tillbaka in i min kropp. Jag känner hur jag fyller ut de tomrum som ska fyllas ut, hur jag går in i mitt huvud, hur jag sätter igång mig, hur jag reser mig ur min kropp, går upp ur sängen, hälsar mina anhöriga med en glad och obekymrad min… Med den skillnaden att jag inte gör något av allt detta. Jag försöker göra det. Men impulserna som jag skickar ut till mina ben och armar och leder och ögon och mun och tunga försvinner ut i det tomma. Det är som att ropa i öknen. Det är som det urgamla filosofiska problemet som man brukade använda på festerna i sin ungdom för att visa att man förstod sig på filosofi: Om ett träd faller på en obebodd planet där ingen finns att höra dess fall, uppstår det då ett ljud? Min fråga just nu var: Om jag försöker röra mig och skickar ut order till lemmarna att röra mig men inget sker, har jag då skickat ut någon impuls eller ej?

Men det verkar ändå som om jag har lyckats förmedla något till min fru, för jag kan se hur tårarna tränger fram ur hennes ögon, men den här gången är det andra tårar. Det är tårar av förhoppningar som är rädda för att det ska vara förhoppningar som grusas, men ändå tårar av glädje som gläds åt att hon verkligen kan ha bevittnat en vändpunkt. Har hon det? Jag vet inte. Hon reser sig från sängen och går häftigt fram mot dörren, drar upp den och kallar på en sköterska. ”Han reagerade, jag vet det, han tryckte min hand när jag tryckte den, han finns där inne!” säger hon bevekande och envist och närmast påstridigt till den sköterska hon har lyckats rycka åt sig från korridoren utanför. ”Jag ska prata med doktorn” svarar sköterskan.

Jag är lite överraskad över att jag inte lyckades få min kropp att fungera som jag ville, men å andra sidan, vad hade jag för rätt att förvänta mig det. Vi människor råder inte över liv och död, i alla fall inte normalt och i alla fall inte över liv. Själv hade jag ju oavsiktligt rått över död, men det var inget som gjorde mig gladare. Hursomhelst är jag också överraskad över att jag verkligen, helt plötsligt, bestämde mig för att försöka komma tillbaka. Hur fungerar det tillsammans med alla diskussioner jag har haft med mig om skuld och konsekvens? Jag vet inte. Jag är bara en enkel människa.

Nu kommer sköterskan tillbaka in i rummet tillsammans med en doktor. Doktorn pratar med min fru och frågar henne om vad hon gjorde och vilken respons hon hade tyckt sig känna. ’Tyckt sig känna’! Varför kunde han inte bara acceptera hennes utsaga att hon hade känt något i stället för att använda uttrycket ’tyckt sig’, vilket på något vis öppnade för en relativism, där hon skulle vara beredd på att bli motbevisad, att det skulle kunna visa sig, på något förunderligt logiskt oavvisligt sätt, att hon hade känt fel!

Men han verkar ändå inte just nu vara beredd att inleda en domstolsförhandling om den aktuella responsen, utan, åtminstone för tillfället, accepterar han hennes utsaga. Han tar min hand, ungefär på det sätt som min fru tog min hand, och han förväntar sig att känna ett mottryck. Först tänker jag strunta i att göra något, mest för att jävlas, men så tänker jag att det bara skulle försätta min fru i en sämre dager och på något sätt försvara doktorns förmodade tvivel på vad hon eventuellt hade tyckt sig känna, så bara därför ger jag honom ett bra svar. Och när jag ändå håller på försöker jag verkligen att röra mina ben och armar, och jag lyckas faktiskt få till ett litet armlyft. Det kanske är så att kroppen och musklerna har legat oanvända för länge och att man får ta det lite pö om pö.

Doktorn blir också förvånad över min respons, och jag ser också på min fru att hon börjar tillåta sig att hoppas. ”Vi får göra ett ordentligt omtag av alla de tester vi gjorde på er mans hjärnaktivitet. Givetvis måste vi kontrollera allt sådant så att vi vet hur vi ska fortsätta med hans behandling på bästa sätt” säger han. Han går ut med en sista kommentar om att han ska konsultera med sina kolleger på neuro. Jag antar att det betyder ’Neurologiska avdelningen’ eller något sådant. Doktorer kan säga sånt. Själv har jag aldrig haft några kolleger på ’neuro’ även om jag har haft vänner hos vilka man kunde fundera på om det inte lurade några neurala problem någonstans.

Klockan har hunnit bli 1304. Åter är jag ensam i mitt rum. De som skulle komma ner tämligen omgående hade förmodligen annat för sig, för sedan doktorn som skulle konsultera med ’neuro’ lämnade mitt rum har ingenting hänt. Det måste väl antingen betyda att min kropp och min hjärna är så sargade att det inte spelar så särskilt stor roll med några timmar hit eller dit, eller så är inte skadan så grav så att några timmar hit eller dit spelar så stor roll. Fast jag hade kanske trott, baserat på de sjukhusserier jag har sett på TV, att det skulle komma dit ett mobilt hjärnteam och sätta igång en massiv räddningsinsats, kanske med mer defibrillator – CLEAR! – så att jag kunde få återta min plats bland de levande.

Vad ska jag göra nu? Ska jag fortsätta mitt utforskande av den okända omgivning som jag tidigare gick runt i? Ska jag kontrollera den branta trappan bakom dörren. Här kan man ju inte ligga i alla fall! Så jag glider ännu en gång ur min kropp och ur min säng och förpassar mig ut på gården bort till den lilla dörren. Den här gången är dörren stängd. Tidigare stod den på glänt. Ska jag öppna den? Jag blir stående framför den, obeslutsam.

Jag står på någon form av gård mellan två hus. På marken på gården finns det ett antal kvadratiska plattor, ca 1,5 m i kvadrat, och varje sådan platta är sin tur indelad i ett antal mindre kvadrater, med cirka 10 centimeters sida. Kvadraterna är gjorda av ett mjölkaktigt glas och det är omöjligt att se vad som är under dem. Något måste det vara, och detta ’något’ behöver tydligen ljus, att släppa igenom ljus är väl glaskvadraternas uppgift kan jag tro. Runt mig finns det husväggar på alla sidor men på den ena kortsidan ser jag ett slags valv, genom vilket det verkar som man kan passera. Jag rör mig mot valvet och förnimmer en hotande känsla som tycks vilja säga att om jag passerar detta valv så kommer jag inte tillbaka. Vill jag ändå gå igenom? Jag vet inte. För inte så länge sedan, hur man nu ska mäta tid i den tillvaro som jag är i, hade jag nog varit ganska övertygad om att jag ville det, men nu… Jag vet inte.

Det är en märklig verklighet jag befinner mig i, för jag känner plötsligt en hand mot min hand och en annan hand mot min panna. Jag känner dessa beröringar och jag hör vad jag tror är ord, men det är ord där viktiga delar saknas, och allt jag kan förstå är just att jag hör ord, men att jag inte förstår vad som sägs. Jag ser mig om på gården och försöker förstå hur jag kom ut hit. Det måste ju ha varit genom en dörr. Eller måste det verkligen vara så? Jag har ju noterat hur jag har kunnat glida genom väggar. Kan jag glida tillbaka genom väggen tillbaka till mitt sjukrum? Jag försöker. Det lyckas. Nu ser jag också vad som gav upphov till de ordfragment som jag tyckte mig höra nyss. Det är hjärnteamet från ’neuro’ som har kommit in. En yngre kvinnlig läkare och två manliga kolleger. ”Det finns ju en del hjärnaktivitet” hör jag den kvinnliga läkaren säga. ”Det kanske kan bli en vändning trots allt.” ’Trots allt’! Det låter inte bra. Eller så är det inte så tokigt? Jag kanske är ett medicinskt fenomen. Man kanske kommer att skriva om mig i fackpressen eller visa upp mig på konferenser.

Så funderar jag ett tag till på vad jag egentligen kan göra av egen kraft. Står det i min makt att själv förflytta mig in i min kropp och så att säga sätta igång den? Jag funderar också på mitt jag och på mitt förhållande till min kropp. Vad är det som utgör ’jag’? Är inte mitt ’jag’ summan, unionen, av min kropp och mig? Kan jag ens tänka mig att existera utan min kropp? För några dagar sedan, innan olyckan, hade jag nog inte tyckt att frågan var så aktuell, om jag ens hade förstått den. För svarar man att jaget kan existera utan kroppen då öppnar man ju för seanser och andevärld och liknande, företeelser som mitt rationella jag roat och kanske lite uttråkat har skrattat åt. Tänkt att det är något som de kan hålla på med som finner glädje i sådant, men att det inte är någonting för mig. Tack för frågan.

Men nu, när jag verkligen inser att jag är ett ’jag’ och att detta mitt ’jag’ har en tillhörande kropp, hur ska jag då förhålla mig? Hur står det nu till med det rationella jaget och dess förhållande till andevärld och seanser? Många frågor. Men anta nu att jag inte kan ’sätta igång’ mig. Anta att läkarlaget säger att allt hopp är ute, att kroppen inte längre fungerar. Anta att det blir en tårdrypande samling runt min säng där någon rycker ut en sladd och suckandet och pysandet från mina maskiner försvinner, att kontrollampor slutar att blinka, att det närmast ikoniska gröna diagrammet på mätapparaten upphör med sin rytmiska registrering med dalar och regelbundna toppar för att i stället övergå till en rak linje, det som man på engelska kallar ’to flat-line’. Tänk om det blir så. Vad händer med mig då? Dör jag på riktigt? Och om det är så, vill jag det?

Nu kommer det in någon igen. Ska det hända något? Är det här det som jag har väntat på, varit rädd för. Ska man komma in med hela min familj i släptåg för att redogöra för att det inte längre finns något hopp? Men om det är så, och om jag verkligen tycker att det är ett så fruktansvärt scenario, ska jag då inte ändå ta och göra ett rejält försök att komma tillbaka? Och om ’att komma tillbaka’ är så motbjudande, varför finner jag mig då inte bara i mitt öde. Hursomhelst är det ju en väldigt ensam tillvaro jag befinner mig i, och hur länge som helst kan jag ju inte älta mitt eget öde och försöka hitta nya existentiella vinklingar till min prekära situation. Fast nu visar det sig dock att allvarets timme trots allt inte kom nu utan att det bara var dags för städning av rummet. Jag tycker jag hör ett susande och brusande ljud som jag inte har hört förut, och förmodligen är det någon dammsugare eller städredskap av någon sort.

När städaren har lämnat rummet och allt åter är lugnt och tyst tänker jag att jag ska vänta ett litet tag till för att kunna vara något så när säker på att ingen är på väg in. Jag ser på den digitala klockan ovanför sängen och blir klar över att det är mitt i natten, i alla fall sent på kvällen, och jag låter det gå fem minuter innan jag bestämmer mig för att försöka. Jag ska försöka återuppliva mig. Jag ska försöka gå in i min kropp med den uttalade – nåja, inom mig uttalade i alla fall – avsikten att se om jag kan komma igång igen.

När jag gör mitt försök så känner jag hur det strömmar in energi ut i de olika organen. Jag väntar ytterligare ett kort tag och gör sedan mitt försök. Det första jag har tänkt mig att göra är att försöka resa mig upp. Inledningsvis verkar det funka, men mängden kanyler och slangar och annat skräp som är fäst i min kropp hindrar mig effektivt. Jag gör något mindre ambitiöst och försöker röra på mina fötter och mina tår. Det funkar. Jag försöker tala. Det fungerar inte. Allt som kommer ut är något obegripligt sludder, men så kommer jag på att jag har någon slags andningsslang in i munnen.

Jag somnar. Försöket att röra sig har varit ansträngande. När jag åter upplever något är jag ännu en gång utanför mig och har flyttat mig ut i korridoren utanför mitt rum. Här har jag aldrig varit tidigare. Många personer här. Vissa verkar bekanta. Där är någon jag känner igen. Det är en av Audi-passagerarna! Dog de alltså inte samtliga?! Jag hade ju fått den uppfattningen tidigare. Men nej, det här är den som satt i passagerarstolen fram. OK, är det här bra eller dåligt? Vet inte. Bra kanske. Nu vet jag i alla fall att inte jag tog kål på allihopa, men å andra sidan…

Fast det här är ju fånigt. Antingen slutar jag att vara död och gör ett rejält försök att komma tillbaka och då får jag som en konsekvens av det acceptera att jag måste möta eventuella överlevande från olyckan, eller så vågar jag inte möta dem och då är det ju lika bra att dra ur sladden själv. Jag tror faktiskt att jag kan göra det på egen hand. Man behöver ju inte rent fysiskt ’dra ur sladden’ utan det räcker ju med att påverka en strömbrytare. ”Säkerhetsbrytare” har jag sett en stor iögonfallande skylt skrika ut nära dörren.

Jag upplever med ens samma fenomen som tidigare: Jag tycker att det verkar som om någon talar, som om jag hör ord. Orden jag hör är ’tyvärr’, ’gjort allt’, ’inget att hoppas på’. När jag ser tillbaka mot mitt rum kan jag se att dörren står på glänt. När jag gled ut genom väggen var den stängd. Betyder det att någon har kommit in på mitt rum? Jag tar mig tillbaka in i rummet. Ja, där står de igen runt min säng, och nu ”hör” jag bättre vad de säger: Om det inte blir någon påtaglig förbättring inom den allra närmaste tiden så måste man tyvärr dra slutsatsen att någon förbättring inte kommer att ske.

Hmm, jag funderar ett tag till…

Jo, jag har bestämt mig. Jag ska försöka se till att komma igång. Jag gör ett försök på samma sätt som jag gjorde tidigare när jag var ensam i rummet, och den här gången går det faktiskt bättre. Jag koncentrerar mig på ögonen och lyckas öppna dem. Lustigt, nu ser jag omgivningen genom mina ögon, tidigare gjorde jag inte det utan det handlade mer om en förnimmelse. Ögonen ger en klarare och mer detaljrik bild. Mitt lyckade ögonöppningsförsök skapar stor uppståndelse. En av läkarna tar fram en liten ficklampa och lyser i mina ögon, och jag förstår att han vill undersöka om mina pupiller drar ihop sig på sätt som man kan förvänta sig. Han för också lampan från vänster till höger och tillbaka igen, och möjligen lyckas jag få ögonen att reagera på ett godkänt sätt. I alla fall säger han att resultatet inte är vad han hade väntat sig.

Så känner jag på samma sätt som tidigare hur tröttheten tar överhanden och jag sjunker tillbaka ner i sängen. Jag orkar inte hålla mina ögon öppna längre just nu, men det gör inte så mycket. Nu har läkarna så att säga fått något att arbeta med. Om inte annat kan de inte längre säga att jag bara är ett paket, utan de bör dra slutsatsen att det finns något levande innanför kroppsskalet.

Två läkare står runt min säng och diskuterar mitt hälsoläge. Några andra är inte närvarande.

”Jag tror tyvärr inte att det här verkligen betyder något.” säger den ena läkaren eftertänksamt.

”Det tror inte jag heller. Det är sådant som kan finnas som en typ av reflexer. Vi ser ju inget på catscan-bilderna.” svarar den andre läkaren.

”Då återstår ju i så fall bara att försöka förklara det för hans anhöriga att vi måste avbryta behandlingen. Det tror jag blir svårt för dem att acceptera.”

”Säkert, men vi får nog göra så ändå tyvärr. Idag är det ju fredag. Vi kan låta det här vila över helgen, det verkar ju inte som om patientens hälsotillstånd kommer att genomgå någon dramatisk förändring i alla fall. Vi pratar med familjen och säger att vi måste besluta oss på måndag eller möjligen tisdag, om inte någon större tydligare aktivitet kan ses”.

Så går de ut ur rummet och jag ligger kvar och känner hur jag liksom skälver till: ”Hallå! Det är jag som är patient! Det var jag som tittade upp nyss och rörde på ett finger! Har jag bara lyckats visa reflexer!? Vadå ’reflexer’! Jag öppnade ju ögonen, eller hur?! Hur ska jag göra för att visa tydligare att jag finns här inne?”.

Läkaren sa att det är fredag idag och att man ska besluta sig någon gång efter helgen. Det betyder alltså att jag åtminstone har lördag och söndag kvar när maskinerna fortfarande gör sitt jobb med min förgängliga kropp men att jag sedan får vara beredd på att man kommer att göra så att kroppen definitivt inte längre kan fungera, det vill säga om jag inte kan visa mer än ’reflexer’! Jag måste testa. Jag gör allt jag kan för att få min kropp att röra sig och jag får faktiskt upp mina ögon och som en följd av det kan jag se att mina fingrar rör sig. Jag provar att lyfta på huvudet, men det ligger fixerat i någon form avpassad så att jag just inte ska kunna röra det. Men en arm kan man ju alltid lyfta på…testar…jo, en bit i alla fall.  Nu kommer en syster in. Jag provar att vinka åt henne, men just när jag ska till att göra det så råkar hon stå med ryggen mot sängen, sysselsatt med något vid det lilla handfatet innanför dörren. Hon står med ryggen mot mig så hon ser mig inte, och innan jag vet ordet av piper något i hennes ficka, hon tar upp en liten personsökare, tittar på den och skyndar snabbt ut ur rummet.

Klockan ovanför min säng visar på 2038 och det är fredag kväll. I morgon är det lördag och sedan söndag. Därefter ska alltså något dramatiskt hända. Jag antar att jag kommer att behöva uthärda att se min familj samlas runt sängen, förmodligen tillsammans med någon läkare, så att de kan förstå och processa det uppslitande beslut som de uppmanas att fatta. Vad kan jag göra?

Jag funderar på om jag verkligen skulle kunna påverka något i min omgivning bara för att visa att jag faktiskt finns. Har jag möjlighet att till exempel ha ner något så att man kommer in just för att undersöka vad som hände, eller vad som vållade ett visst ljud eller undersöka varför en blomkruka ligger krossad på golvet. Kanske jag kan trycka på min larmknapp? När jag var utanför min kropp tidigare såg jag att det nära min hand finns en tryckknapp från vilken en ledning är ansluten till ett uttag i väggen bredvid sängen. Ganska standard. Kan jag trycka på den?

Med min nyvunna initiativförmåga gör jag vad jag kan för att dra igång min gamla kärvande mekanism och jag kan faktiskt känna det vita plasthöljet runt knappen, men när jag försöker trycka på den så händer inget! Det vill säga, något händer, men tyvärr är allt jag uppnår i mina försök att flytta själva knappen till ett läge som är mer fördelaktigt för mig så blir det enda resultatet att jag lyckas puffa knappen närmare sängsidan, och strax gör gravitationen resten. Knappen åker ner från sängen och hänger och dinglar i sin sladd, på lagom retsamt avstånd för att jag inte ska ha någon chans att nå den, ens med normal rörelseförmåga.

Min fru heter Lydia. Om man kunde säga något halvlustigt om Robert Lund/Robert Lind, vilket jag sa till henne ganska tidigt i vår bekantskap, så svarade hon ganska vasst med en motfråga om hur jag trodde att det var att ständigt bli ihågkommen för att ens namn var det samma som en kvinnas namn i en av svensk litteraturhistorias mesta kärleksromaner. ”Alla har inte läst ’Den allvarsamma leken’”, sa jag, men hon skakade bara irriterat på huvudet. Jag lyckades i alla fall undvika att skoja med henne och fråga om hennes efternamn var ’Stille’.

I alla fall var detta inte något som påverkade vårt förhållande. Tvärtom kunde vi se tillbaka på ett långt och lyckligt äktenskap, i stort sett helt utan friktion, och hur många i vår generation kunde säga samma sak? Vi gjorde ofta bilresor, och ofta gick färden till utlandet. Frankrike besökte vi några gånger och njöt av landet men led gemensamt av vår totala brist på kunskap i det franska språket – om man inte räknar att vi faktiskt båda kunde säga ’merci’ och be om nyckeln till vårt hotellrum på franska, förutsatt att det inte var ett väldigt svårt nummer, som på moderna hotell där man kanske kan råka ut för att få rum nr 7829 vilket hände på ett lyxhotell i St Tropez. I sådana fall gav vi oss och bad om rumsnumret på engelska. Enklare. Kunde man ju ha gjort på en gång i och för sig.

Vilken tur att Lydia hade suttit bak i bilen för en gångs skull! Hon hade suttit på platsen bakom förarstolen, och den telefonstolpe som trängde in i bilen vid min sida och tog kål på mig skadade inte henne, i alla fall inte allvarligt. Men hon hade inte kommit ur bilolyckan opåverkad. Jag såg det när jag såg henne första dygnet på sjukhuset, när hon kom in sittande i en rullstol. Jag förstod dock någon eller några dagar senare att hon inte var ohjälpligt skadad, för då gick hon in i rummet, låt vara haltande.

Det skulle bli svårt för henne om jag inte tog mig igenom det här. För min egen del visste jag inte. Jag trodde inte, eller snarare, jag hade aldrig på allvar reflekterat över att det här mellanläget skulle kunna finnas, alltså detta ’varken levande eller död’- scenariot. Så frågan om vad som skulle hända när apparaterna stängdes av, om jag verkligen skulle försvinna då, kunde jag ju inte svara på. Med andra ord var min erfarenhet av livet efter detta egentligen bara marginellt större nu än vad den var före olyckan. Frågorna om livets mening kvarstod. Som man brukade säga så var jag ’still confused but now on a higher level’.

Klockan hade blivit 0316. Sjukhuset hade stängt av sig, i alla fall gått till vila för att möjligen sova med ett öga öppet. Dagpersonalen var sedan länge ersatt av nattpersonalen som, om de hade tur, kunde avnjuta ett relativt lugn. För mig som verkligen måste få fram någon form av meddelande till någon om mitt tillstånd så var detta både bra och dåligt. Var det en lugn natt skulle det kanske vara lättare att nå fram i bruset, att göra så att en sköterska verkligen hörde och reagerade när exempelvis en blomkruka ramlade ner. Problemet var ju förstås att det inte fanns några blomkrukor i mitt rum.

Vi upplevde en av de varmaste somrarna någonsin. I det högmoderna sjukhus där jag låg hade man valt att förlita sig helt på luftkonditionering och tyckt att öppningsbara fönster var en onödig lyx. Det kanske var en bra tanke fram till dess att luftkonditioneringen strejkade. Det gjorde den dag tre. Och varmt var det. Olidligt fruktansvärt varmt, svettigt och instängt. Man diskuterade på allvar att stänga hela sjukhuset. Själv påverkades jag inte av värmen, men det gick lätt att se på personalen och på besökare att förhållandena var smått olidliga. I korridoren såg jag mina två läkare, de som hade pratat tidigare om ’reflexer’. Jag flyttade mig till dem, funderade på om jag kunde påverka något. Provade att åka förbi dem så snabbt jag kunde.

Den ena läkaren torkade sig i pannan: ”Å äntligen lite luft! Tror du att det är så lyckligt att de har lagat AC:n?”.

”Tror jag knappt” svarade hennes kollega.

Jag flyttade mig tillbaka igen samma väg som jag hade kommit och såg till att jag den här gången var nära min andra doktor, som jag för enkelhetens skull har döpt just till ”doktor Två”. Han såg glatt överraskad ut: ”Jag tror faktiskt att de har lyckats!”. Men det dröjde inte länge förrän de insåg att vad det än var som de hade känt så inte var det luft från en lagad luftkonditionering.

”Vad tror du om Lund egentligen?” sa hans kollega, som, återigen för enkelhetens skull, får bära namnet ”doktor Ett”, till doktor Två.

”Lund?”

”Ja, han som ligger här inne.”

”Heter han ’Lund’?”

”Ja, Robert Lund.  Fast inte i Kramfors.”

De skrattade båda ett kort tag. Jag bestämde mig för att om allt annat gick fel så skulle jag åtminstone komma tillbaka och spöka för dem och skrämma livet ur deras barn om de hade några.

”Ja, Robert Lund ja. Ja, tyvärr så är det väl inte så mycket att hoppas på.”

”Men det verkade ju ändå som om det fanns något där inne. Jag kände ju själv hur han liksom tryckte tillbaka på min hand, och det precis när jag bad honom göra det. Fick vi tillbaka en ny bedömning på Catscan?”

”Kommer på måndag eller tisdag.”

”Vem pratar med de anhöriga? Om du kan göra det vore det bra, eftersom jag egentligen inte är i tjänst på måndag.”

”Jag kan fixa det. Men nu måste jag tillbaka upp på avdelningen. Vi hörs.”

De började gå mot dörren. Stegljuden avtog långsamt och deras röster blev alltmer avlägsna. OK, tisdag alltså, i bästa fall. Hoppas på tisdag!

Min familj – Mitt tillstånd

När Lydia och jag köpte vår första bil kändes det som ett rejält kliv uppåt, kanske inte primärt i samhällsklasserna utan jag kanske snarare skulle säga att det kändes som om vi gick in i vuxenvärlden på riktigt. Helt plötsligt fick man betala bilskatt och bilförsäkring och man hade en plåtsak med ett registreringsnummer på som kunde ta en dit man ville när man ville. Bilen var i sig själv lyckan och den synliga bekräftelsen på framgång. Sedan följde de ytliga och flyktiga och materiella framgångsbevisen hand i hand, även om de inte nödvändigtvis gav en motsvarande mängd lycka till sin ägare.

Men det materiella var verkligen inte det viktigaste. Nej, mitt verkliga kvitto på framgång, min dagliga belöning, var Lydia. ’Hon är med mej alltså’ som vi sa i åren efter att ’Djungelboken’, den tecknade filmen, hade gjort sitt segertåg i Sverige. När Lydia fanns gjorde det inget om garaget var tomt på bilar och borgen, dvs. hemmet, endast var en trång tvåa i Aspudden.

Vi pratade aldrig med varandra om döden eller att vi skulle dö. Förmodligen funderade vi på det, var och en på sitt håll men aldrig att vi pratade om det tillsammans. Allt jag kom fram till var det uppenbara: Att en av oss skulle bli kvar och få lov att fortsätta sitt liv med en förlamande sorg efter den andre. Det är klart, vi kunde ju dö i samma olycka, ungefär samtidigt, och i ett sådant fall behövde man ju ändå inte bry sig, men om det inte hände?

Det troligaste var väl trots allt att jag skulle bli den som dog först. Jag var ju några år äldre än Lydia, och män lever genomsnittligt kortare tid än kvinnor. Så det enda som skulle vara bra med det, från min egen egoistiska synpunkt, var i så fall att det inte skulle bli jag som skulle behöva hantera ett liv utan henne, för hur skulle jag lyckas med det? Men om jag försökte se bortom egoismen, inte helt lätt, så förstod jag ju att hennes liv skulle bli motsvarande sorgligt och, antar jag, meningslöst. Fast vem är jag att egentligen veta sådant?

Hursomhelst, troligast att jag går först. Men om det ändå skulle bli tvärtom. En olycka, som den som nu var aktuell, hade ju faktiskt lika gärna kunnat döda henne som att den dödade mig. Och hur skulle jag då kunna hantera detta? Jag vet verkligen inte. Å ena sidan går det inte att föreställa sig sådant och när jag då och då försökte var perspektivet så skrämmande att jag inte orkade tänka tanken till slut. Å andra sidan, vad skulle jag göra om jag en gång funne mig själv i den omvända situationen? Jag skulle förstås hantera den på något sätt, men oavsett hur denna ’hantering’ skulle manifestera sig skulle jag stå inför en period av hopplöshet och djupaste sorg. Men man kanske kommer över sådant också. Tänk om man kunde få kika in i ett par av alla de parallella universum som en del menar finns. Då vill jag titta i det universum i vilket jag överlever, och sedan in i det där hon överlever, allt annat lika tack. Först då kan jag svara.

Våra barn, Lars, Annica och Mia: Bästa livsinsats vi någonsin har gjort. Nu har de också kommit upp i åren, även om jag alltid lyckas glömma bort exakt hur gamla de är. Jag kommer förstås ihåg vilka år de är födda, så långt har inte seniliteten gått, men jag får alltid göra en snabb beräkning i huvudet för att svara på hur gamla de är. En del personer svarar alltid snabbt och spontant på sådana frågor. Det är för övrigt också samma personer som kan hålla tjugo olika födelsedagsdatum i huvudet, så att de kan skicka gratulationer. När jag får en sådan gratulation, vilket jag får ibland från några av mina kamrater, blir jag först, ja glad förstås, men direkt efteråt fundersam. Hur är det möjligt att min futtiga födelsedag har lyckats bli så betydelsefull att den har tillåtits ta en del av den personens hjärnaktivitet i anspråk. Vad har jag gjort visavi den personen? Har jag skickat någon gratulation? Har jag ens haft en tanke eller fundering på när den personen fyller år? Och om jag hade haft det, hade jag varit den som spontant skulle ha skickat en födelsedagshälsning? Skulle inte tro det.

Men Lasses och Annicas och Mias födelsedagar kommer jag faktiskt ihåg, i alla fall datumen även om jag som sagt måste hejda mig ett tag när någon frågar ’Hur gammal är Mia egentligen? Har hon fyllt tjugofem?’ och jag tar då om möjligt skydd bakom ett buller eller ett slammer eller någon annan distraktion så att jag sekunden senare kan få svara ’Förlåt jag hörde inte, det var så bullrigt’, och den lilla tid jag på det viset har köpt brukar vara tillräckligt för att jag ska kunna svara.

Både Lasse och Annica har varit upp på sjukhuset. Mia har inte hunnit hit ännu. Hon jobbar som välbetald hjärtläkare i Perth, men är förmodligen på väg hem nu, om jag rätt tolkade en del lösryckta kommentarer.

Och min situation ja. Jag måste göra något åt den. Jag har ju bara två eller tre dagar till att försöka komma igång. Jag tänker på att läkarna faktiskt reagerade ute i korridoren när jag strök förbi, och de reagerade ju så pass att de trodde att AC:n var lagad. Det borde betyda att jag, när jag är utanför mig själv, ändå kan påverka omgivningen. Den vetskapen måste jag kunna utnyttja på något sätt, och förresten lyckades jag ju också flytta larmknappen, låt vara att allt jag uppnådde var att den ramlade ner på golvet utom räckhåll för mig.

*

Nu har lördagen passerat och söndagen är långt gången. Jag har hållit koll på tid och datum genom att då och då betrakta – eller vad man nu ska använda för verb – den digitala klockan som sitter ovanför min säng. Jag har också funderat på hur jag ska kunna meddela mig, och jag har gjort stora försök att påverka min omgivning rent fysiskt. Kroppen fungerar sisådär, men jag hämmas av alla slangar och infarter i mig, samt av huvudfixeringen. Vad jag i alla fall kan konstatera är att jag kan röra på fötterna. Frågan blir då om det är tillräckligt för att övertyga omvärlden om att det finns någon härinne som faktiskt fortfarande lever, någon som de därute ser som död. Att de därute inte bara ska ’tycka sig känna’ livstecken utan faktiskt bli övertygade.

Måndag morgon gryr. Klockan är inte mer än 0612. Lydia sitter vid min säng och en timme senare finns också Lasse och Annica där. De talar mjukt och vänligt med mig, och talar om för mig att Mia är på väg hem från Australien och att hennes plan kommer att landa i morgon bitti, det vill säga tisdag. Och det besked som normalt skulle framkalla en glädje hos mig inför perspektivet att få träffa Mia igen – det måste vara ett par år sedan sist – får en viss bitterhet i sig när jag inser att om jag inte kan klara av att meddela mig innan tisdag så kommer man att stänga av maskinerna, så har jag i alla fall tolkat doktor Ett och doktor Två.

Jag provar ögonen. Jag lyckas slå upp ögonen. Ljuset i rummet är smärtsamt. Alltför länge har allt varit svart. Men jag känner mig plötsligt starkare, jag känner att jag börjar återfå en viss kontroll över mina kroppsfunktioner. Lydia ser på mig, och jag ser på henne att hon knappt kan tro vad hon ser. Jag, den hjärndöde, har öppnat ögonen och ser på henne och jag registrerar hennes ansikte. Jag ser åt höger och åt vänster. Jag ser Lasse och Annica också, och jag ser hur också de ser på mig med en misstro över beständigheten i förändringen. Några ögonblick senare, när de bestämmer sig för att våga hoppas, byts deras klentrogna ansiktsuttryck långsamt till uttryck av  glädje och förväntan.

Fast just nu kan jag inte göra så mycket mer. Och vad hade de egentligen väntat sig? Att jag skulle hoppa ur min säng och framföra en improviserad imitation av Gene Kelly i ’Singing in the rain’? Att jag skulle resa mig upp och med hög och klar stämma ur minnet recitera ’Det eviga’ av Tegnér? Just detta skulle ha varit speciellt anmärkningsvärt eftersom jag aldrig har läst den dikten. Nej, det får bli något mindre spektakulärt, och just nu är ansträngningen att titta på var och en av familjemedlemmarna en tillräckligt ansträngande uppgift.

Fötterna förstås. Jag lyckades ju röra dem någon gång under söndagsdygnet. Jag gör ett försök och jag tycker faktiskt att jag lyckas. Jag får dock ingen omedelbar reaktion från personerna runt sängen, men det kan ju bero på att sängkläderna täcker mina fötter så att mitt blygsamma försök till uppmärksamhet inte noteras. När någon, jag tror det är Lasse, sätter sig ner på sängkanten drar han av misstag undan täcket. ”Akta, han blir kall” hör jag Annica säga, och när hon lyfter täcket för att lägga det tillrätta igen, och mina fötter således ligger blottade, så gör jag ett rejält försök, och jag rör verkligen på såväl tår som själva foten. Nu noterar de. Nu ser de på mig och på varandra. ”Vi måste prata med läkarna” säger någon, jag tror att det är Lydia. ”Vi måste prata med dem igen och be dem göra om testerna. Vi kan ju absolut inte gå med på att stänga av några apparater om det finns den minsta chans att han lever och kan komma ur sin koma.”

Jag undrar hur väl det gick fram, att de kroppsrörelser som jag ändå tror att jag lyckades göra framstod som ett resultat av en medveten avsiktlig handling eller i vilken grad den kommer att kunna avskrivas som någon slags reflex, något som någon bara ’tyckte sig känna’.

Nu kommer i alla fall doktor Ett tillbaka in till mitt rum tillsammans med Lasse och Lydia. Det är närmast outhärdligt att se hur grånade och bleka och närmast skadade de ser ut. Jag måste ta mig ur det här så kanske jag i alla fall på något sätt kan gottgöra det som jag bär ansvaret för. De beskriver för doktor Ett den reaktion som de ’tyckte sig känna’, och läkaren lyfter verkligen på mitt täcke, och jag känner hennes hand på min fot. Jag samlar den lilla energi jag kan uppbåda, och lyckas verkligen röra på några tår på den ena foten och lite på den högra foten. Doktor Ett verkar förvånad, det kan jag se på henne. Hon förklarar för min familj att anledningen till att hon är förvånad är att alla de tester man har gjort på mitt huvud bara har kommit tillbaka negativa. Inte i något fall har man sett någon hjärnaktivitet att tala om. Tja, jag har väl inte tänkt och funderat så mycket på sista tiden då. Kanske man borde ha gjort så att det hade synts någon hjärnaktivitet ’att tala om’.

Ungefär så här fortgår resten av dagen. Jag blir mer och mer frustrerad över att jag inte lyckas bättre med att få min kropp att reagera, även om jag faktiskt tycker att det blir lättare och lättare att få vissa lemmar att fungera.

Familjen samlas

Tisdagen gryr. Mitt jag har varit igång hela natten, gått igenom sjukhuskorridorer, glidit in i andras rum, suttit på sjuksköterskornas axlar och sett på deras monitorer, egentligen mest för att jag har haft så tråkigt. Tråkigt och på samma gång ödesdigert. I dag skulle Mia komma hit från Perth. Det ska bli roligt att se henne igen tror jag, även om det sakernas tillstånd som nu råder faktiskt inte har så många moment av glädje i sig. Är det inte jag själv som grips av ångest inför att jag inte ska kunna komma igång igen, så är det åsynen av min kära familj som bokstavligen håller på att gå under. Och vad ska egentligen hända med mig om maskinerna stängs av? Vad är jag egentligen? Jag vet att jag frågade mig själv samma sak för ett tag sedan, och lika lite nu som då får jag något tillfredsställande svar.

När klockan är runt 1430 hör jag ett speciellt ljud från korridoren. Det är ljudet av en resväska som dras på golvet och ljudet kommer från Mias väska. Ögonblicket därefter står hon vid min säng. Uppenbarligen har hon kommit direkt från flygplatsen.

Mia är min favorit, och jag vet, vi föräldrar ska inte ha favoriter, men jag är bara människa. Jag kan inte hjälpa det. Hon är min favorit, bland annat för att hon har gjort saker som jag aldrig har vågat och som hennes syskon och kamrater aldrig gjorde. Hon vågade följa sina infall, vågade utforska det som var okänt för henne och hon sa vid några tillfällen att ’det är nu jag kan göra det här. Tids nog kommer familjen och allt det andra. Min tid är nu!’. Så hon drog iväg på månadslånga resor till Asien, till Sydamerika, till Indien. ”Varför testar du inte Australien också?” frågade jag henne en gång, och hon såg på mig, först förvånat, sedan närmast tacksamt: ”Ja, varför gör jag inte det?” blev hennes retoriska svar. Och på den vägen är det. Hon åkte till Melbourne, blev ihop med en hjärtläkare från Perth, flyttade dit med honom, fick en plats på ett utbildningsprogram som gav några få platser till lovande studenter från länder utanför Australien, samtidigt som hon utbildade sig till dykinstruktör och dök med vita hajar. Nu har hon en plats som hjärtläkare på ett av Perths stora sjukhus.

Nu stod hon alltså här, såg på en orörlig kropp som hade starka visuella likheter med den far hon hade växt upp med. Nu vore en bra tidpunkt för mig att försöka sätta igång några av mina strejkande lemmar, röra en muskel, ge ifrån mig ett ljud. Och jag försökte verkligen, men kroppen kändes totalt oanvändbar. Jag koncentrerade mig på fötterna, eftersom jag hade haft lite tur därnere tidigare, och jag lyckades verkligen röra på några av mina tår, men tyvärr låg ju täcket över fötterna, så att jag inte skulle bli kall! Men ögonen då?! Ögonen funkade ju tidigare. Och ja, jag lyckas öppna ögonen, bara för att finna att familjen just då har vänt sig mot dörren som har öppnats eftersom doktor Ett och doktor Två har kommit in. Men jag håller ögonen öppna, fast besluten att visa dem att jag finns. Och nu äntligen vänder de sig mot sängen. Nu äntligen tittar de på mig och jag kan titta tillbaka, men jag känner att mina krafter inte räcker till så mycket och ögonen faller ihop. Mia tar min hand och trycker den, och jag försöker att trycka tillbaka, men jag är tveksam till om hon märker något.

’Vad tror du Mia?’ hör jag min fru fråga henne. ’Du är ju också läkare.’

Jag ser på Mia att hon egentligen inte vill svara. Hon ser ner i golvet och det är tårar i hennes ögon. Till slut säger hon med en röst som hackas av återhållen gråt: ’Läkarna säger ju att de inte får något resultat på hans hjärnscan. Och det här med att vi tycker att vi känner reaktioner… vi vill ju så gärna känna…Jag vet inte. Vi kanske måste förbereda oss på det värsta!’

Här blir det så sorgligt att jag inte står ut. Det är tillräckligt tragiskt att saker och ting har blivit som de har blivit, och det är svårt nog för mig att inse att det hela är mitt fel. Att dessutom behöva vara med om min familjs sorgearbete är outhärdligt.

’Men,’ säger min fru, ’kan vi inte be läkarna att göra fler undersökningar? Vi kan ju inte lämna honom så här!’, och på något sätt lyckas de utverka mer tid åt mig så att läkarna ska kunna göra ännu fler tester. De ser alla på varandra, på ett plan fast bestämda att inte gå vidare i livet utan att veta att de har gjort allt de har kunnat, samtidigt som de på ett annat plan långsamt tar till sig den fruktansvärda omstörtande verklighet som de kan se skymta, och som de har gjort allt för att hålla ifrån sig.

 

Mörker, tystnad och kyla

Det händer inte så mycket mer de närmaste dagarna. Jag fortsätter att se mig om i sjukhuset och i korridorerna runt omkring mig. I ett rum tre dörrar bort från mig finns Andreas, en 32-årig företagare i hälsobranschen. Han ser verkligen ut som hälsan själv där han ligger i sin säng, om det inte vore för att det just är hälsan som fattas honom. Hans öde är lite grann likt mitt, för han är svårt skadad efter en skoterolycka, och hans familj har börjat samlas i hans sjukhusrum.

Några dagar senare, på förmiddagen, har jag hört en konversation mellan doktor Ett och doktor Två. Doktor Ett säger: ’Jag tror inte det är så mycket mening att dra ut på det här längre.’

’Du menar med Lund?’ frågar doktor Två och gör en huvudrörelse in mot dörren till mitt rum. Doktor Ett nickar. ’Jag pratar med hans familj’ säger doktor Två.

På eftermiddagen samma dag kommer familjen upp till sjukhuset igen, och det går lätt att se att detta besök är av en annan karaktär än de tidigare. Ett större allvar vilar nu över dem och de har dessutom sällskap av doktor Ett och doktor Två.

Min familj går i tur och ordning fram till sängen och jag känner deras smekningar över mitt huvud och på mina händer och jag hör deras varma ord, deras avskedsord. De gråter och håller om varandra, och jag skulle också gråta om jag kunde det i mitt nuvarande tillstånd. Nu kan jag inte det, men gråter gör jag ändå i någon form. Det är så mycket värre att inte kunna meddela sig med dem.

Jag går ut ur kroppen igen och försöker vara hos dem. Jag kommer ihåg hur jag lyckades lura någon av läkarna att luftkonditioneringen var lagad, och jag lyckas skicka en pust av luft mot var och en av dem. De vet det inte, men det är jag och senare ska de berätta för varandra om hur de kände någon form av luftdrag just i de här sista minuterna.

Jag kommer på mig med att undra hur själva avstängningen ska gå till, förutom då det här med att slå om en strömbrytare. Finns det någon form av officiellt protokoll som tillämpas eller är det bara helt simpelt så att någon trycker på en knapp? Jag försöker utläsa något ur doktor Ett och doktor Tvås rörelsemönster men så värst mycket går det inte att få fram. Så ser jag hur doktor Ett flyttar sin hand till en maskin. Hon ska väl ställa in något kan jag tro. Men hennes hand flyttas till den knapp där det står ”Power off” och jag ser hur hennes hand rör sig, som för att förbereda en rörelse för att fälla ner knappen. Men stopp! Det här går lite för fort. Det måste finnas fler tester som ni kan göra! Vad är det som håller på att hända?! Vad är det som händer!!?? Jag kan inte tro det! Hur kan detta vara sant? Nu lyfter hon verkligen på handen och för den mot knappen. Jag

 

 

?

 

 

!

 

 

Vad var det som hände!? Vad det än är så är det nytt och skrämmande. Det har blivit svart, tyst och kallt. Kylan nu är av ett annat slag än tidigare. Det har inte omedelbart blivit iskallt, så som det skulle ha blivit om man hade öppnat ett fönster i sin lägenhet en vinternatt, men det känns att värmekällan börjar försvinna.

Jag ser på min kropp där blodet inte längre pumpas runt. Jag förstår att där och då inleds en långsam och obeveklig förruttnelseprocess och jag ligger – eller sitter, eller vad jag gör – utan att kunna ta mig för något. Ska jag ljudlöst glida efter min familj för att se dem en sista gång? Jag kommer mig inte för. Det går några timmar. Det blir kallare och kallare, och långsamt inser jag att den energi som jag hade haft, den energi som hade gjort så att jag på något märkligt sätt kunde existera, i själva verket kom från den värme som min gamla kropp hade haft när alla system som hade att göra med blodcirkulationen fungerade. Nu har de systemen stängts ner och jag, det ’jag’ som jag nu var, kommer snart att upphöra att finnas till.

Insikten om detta skapar hos mig en närmast skrämmande känsla av desperation. Jag som dittills så lättvindigt har formulerat mina tankar om liv och död, om att stanna och om att återvända, känner nu plötsligt hur jag måste göra något! Jag glider ur min kropp och fortsätter ut i korridoren, egentligen utan att veta vart jag vill eller varför jag skulle vilja ta mig åt något speciellt håll. Väl ute i korridoren ser jag rummet där Andreas låg när jag tidigare ”besökte” honom. Kanske det där finns någon hjälp att få.

Andreas ligger kvar på samma sätt som när jag tidigare var inne i hans rum och inte heller nu är någon av hans familj där med honom, utan rummet är tomt. Jag ser på hans orörliga kropp som om jag väntade på ett under, allt medan kylan och svagheten banar sig väg genom mitt eget väsende. Så plötsligt känner jag något som känns som ett sug, jag kan inte bättre beskriva det, och jag dras in i hans kropp. Min förvirring är total men närmast på en gång känner jag hur värme och energi uppfyller mig.

Hur kan det vara att jag inte här träffar på något väsende av samma slag som mig själv? Varför blir jag inte mött av någon annan som mig själv, som vill göra mig äran stridig, som inte vill ge upp kampen om sin kropp och – om man vill – sin existens? Jag vet inte. Jag kan inget om den här världen. Kanske har min motsvarighet i den här kroppen liksom jag valt att lämna den tillfälligt för att utforska omgivningarna. I så fall kommer han att upptäcka när han försöker komma tillbaks, att han är hemlös. Men det är förstås bara spekulationer från min sida. Allt detta är nytt för mig. Hur det än är med det så känner jag värme och lugn.

Jag bestämmer mig för att se om det går lättare att få den här kroppens lemmar att fungera. Jag kan röra mig och Andreas har heller inte lika mycket slangar och maskiner anslutna till sin kropp. Jag försöker slå upp ögonen. Även det går bra, och jag inser nu att jag tidigare, faktiskt inte slog upp ögonen på mig själv, utan det var mer som en dröm. Ibland i drömmar kan man ju drömma så intensivt så att man är övertygad om att det är verklighet.. När jag till exempel tidigare låg i sängen och läste en bok så kunde jag, när jag nästan var på väg att somna, drömma  att jag faktiskt läser en text på en sida för att sedan, i vaket tillstånd, inse att den text som verkligen finns där är en helt annan än den som jag nyss läste i drömmen.

Men ögonen fungerar. Jag lyfter en hand. Det går fint. Jag provar att ömsom knyta och öppna handen. Det går också bra. När jag lyfter min hand – eller Andreas hand om man ska vara noga – slår jag lätt till något som hänger ner från det triangelformade handtag som från ett mjukt böjt metallrör hänger ner framför mitt huvud, och det jag har slagit emot är ett plasthölje med en knapp och från plasthöljet går det ut en sladd som i sin tur går vidare till en låda som finns på en hylla i ett bord som står bredvid min säng. Det är en larmknapp. Ska jag trycka på den?

För allt vad jag vet så kan det här vara ett rum från vilket man inte har hört ett larm på väldigt länge. Jag avstår för ögonblicket från att trycka på knappen och nöjer mig med vetskapen om att jag faktiskt kan göra det om jag så skulle vilja utan jag funderar i stället på vad jag verkligen vill. Om jag trycker på knappen så kommer rummet inom kort att vara fullt av sjukhuspersonal och ytterligare något senare kommer Andreas familj att komma dit, hoppfulla inför det hopplösa. Vad ska jag göra då. Försöka få hela kroppen att fungera igen och sedan säga ’Hej! Jag heter Robert Lund’? Nej, det kan bli lite knepigt. Men jag har ju å andra sidan lyckats få reda på att Andreas har varit med om en svår skoterolycka, och jag hörde faktiskt också en kväll när doktor Ett och en kollega till henne, jag kallar honom Doktor Tre, diskuterade om huruvida Andreas skulle kunna bli bättre. ’Allt kan ju förstås hända’ sa Doktor Tre, ’men om han skulle vakna upp igen så kan man förvänta sig svåra hjärnskador, åtminstone förmodligen en total minnesförlust om han inte blir helt …’.  Det sista av deras konversation gick mig förbi. Ljudet av deras röster blev svagare och svagare när de gick iväg bort genom korridoren.

Så om jag skulle göra vad jag egentligen på något plan redan har bestämt mig för att göra, alltså att på något vis ge mig tillkänna, så skulle jag ju behöva hantera en situation där jag inte känner någon och där jag knappt har en aning om vad jag heter. Jag kommer inte att veta vilka som ingår i min familj eller om jag har några barn, och om jag har några kommer jag inte att veta vilka de är eller hur de ser ut. Kort sagt, jag kommer inte att veta något om Andreas situation. En diagnosticerad minnesförlust kan ju förstås erbjuda en rimlig förklaring till detta och det bästa av allt kanske är att även om min omgivning av någon anledning skulle tvivla på att jag är den som jag skulle utge mig för att vara, vad skulle egentligen kunna hända? Vem skulle kunna syna min bluff?

Mina tankar avbryts av att dörren öppnas och en man som jag inte har sett tidigare stiger in. Han sätter sig på sängkanten, tar min hand och talar till mig med en lugn och förtroendeskapande stämma. För ett ögonblick känns vårt möte nästan magiskt, men vem är han? Och direkt därefter säger han något som gör att jag förstår: Det är Andreas far! Det är en far som har kommit för att träffa sin son, kanske en sista gång, för att ändå, mot alla odds, försöka få tillbaka en reaktion från den som har blivit förklarad för hjärndöd, för att försöka frammana något av alla de ögonblick av kontakt och närhet som förmodligen har förevarit genom åren. Mannens känslor verkar äkta, hans sorg verkar uppriktig.

Han sitter ett bra tag till på min sängkant, men till slut reser han sig upp för att gå. När han kommer fram till dörren vänder han sig om och ser på mig, och då, av någon anledning som jag inte riktigt kan redogöra för, mobiliserar jag min energi till min högra hand. Jag lyfter den och vinkar åt honom.

Hans reaktion blir häftig. Han tar sig för bröstet och åt hjärtat, och ett tag är jag rädd för att mitt livstecken ska bli hans död, men till slut samlar han sig: ”Andreas! Andreas!”. Det är allt han får ur sig. Så går han bort till min säng tar min hand, och jag bestämmer mig för att det nu får vara nog med allt velande fram och tillbaks, så jag besvarar hans tryckning av min hand på ett sätt som gör det klart att den här reaktionen inte bara är en som han ’tycker sig känna’. Han griper, nästan girigt, efter det vita plasthöljet med den röda knappen och trycker på den, inte bara en eller två gånger utan tre eller fyra. Jag kan se – för nu har jag funnit för gott att också öppna ögonen – hur hans tumme nästan vitnar. Det står verkligen inte länge på förrän rummet fylls av sjukhuspersonal, både av dem som faktiskt har mitt – dvs. Andreas – fall på sin arbetslista utan också av dem som av rent intresse har följt hans sjukdomstid. De senare går iväg ganska snart, men kvar runt sängen står i alla fall tre läkare, bland dem doktor Tre.

Doktor Tre tar fram sin lilla lampa, lyser i mina ögon, talar till mig, uppmanar mig att svara om jag hör honom. Jag försöker bli av med en tub som sitter i min mun och han ser mina försök och hjälper mig. Hör jag honom? Förstår jag vad han säger till mig? Jag nickar, och jag får ur mig ett märkligt raspande ljud som han väljer att tolka som ett förståeligt ord.

Åter mot livet

Den närmaste tiden blir hektisk. Ett intensivt program inleds för att få mig – eller Andreas – att fungera igen. Min nya familj visar sig bestå av min fru Katarina, som jag för övrigt tydligen har varit gift med i tio år, våra två barn Anna och Mattias, sex respektive nio år gamla, samt en del andra släktingar vars namn och släktskap jag just nu inte har klart för mig. Andreas far, som satt på min sängkant på sjukhuset heter Herman. Så mycket har jag listat jag ut när jag har lyssnat på hur han har presenterat sig för nya läkare som har kommit in i rummet: ’Herman Blomgren, det är jag som är Andreas pappa.’ Handslag har utväxlats. Doktor Tre är också med. Han har förstås ett annat riktigt namn och jag hör svagt vad det är när han svarar på Herman Blomgrens hälsning, men jag glömmer namnet lika fort.

Jag bombarderas med frågor om vad jag minns och vad jag inte minns, och när jag blir så pass återställd så att jag kan prata och göra mig förstådd så kan jag bara säga till dem att jag inte minns något av detta liv, och läkarna nickar instämmande och bekräftande: ”Som man kan vänta sig så har Andreas drabbats av en total minnesförlust, en förlust som kan vändas så småningom när han kommer tillbaka till sin gamla miljö och till exempel får titta i gamla fotoalbum eller träffa kamrater som har betytt mycket för honom i skolan till exempel. Men just nu måste familjen ge honom tid och glädjas åt att det som tidigare var ett tillstånd som bedömdes som omöjligt att häva ändå har hävts och ändrats totalt”. I alla fall är det så ungefär som Doktor Tre uttrycker sig.

Katarina är en vacker kvinna. Hon är 32 år, mycket vältränad och arbetar i någon aktivitet som innebär fysisk träning, jag tror det är som kampsportsinstruktör. Hon tycks fortfarande älska mig (eller Andreas om man ska vara noga) och bry sig om mig. ”Bra val Andreas!” tänker jag och för några sekunder funderar jag lite över etik och moral. Håller jag under falska förespeglingar på att skaffa mig såväl köttsliga som materiella fördelar? Men jag överger ganska snart de tankarna. Även om jag skulle tillåta mig att fördjupa mig i sådana överväganden, vart skulle de ta mig? Skulle jag försöka övertyga min nya familj, Andreas familj, om att ’jag’ var någon annan, att ’jag’ var ’Robert Lund’ (’vem fan är Robert Lund?!’) och att den Andreas som de kände egentligen borde vara död? Det skulle bara kännas som ’Psyket nästa’.

Eller för den delen, lek med tanken att jag verkligen skulle lyckas med att övertyga dem om vad som hade hänt, hur nu ett sådant övertygande skulle gå till, skulle det betyda att jag i så fall inte skulle kunna fortsätta att vara Andreas Blomgren? Skulle jag bli tvungen att gå tillbaka till min gamla familj och säga ’Hej allihopa. Pappa är tillbaka. Fast jag ser inte likadan ut som tidigare och jag heter också något annat!’ Nej, i det här fallet får etiken och moralen vackert ge sig och träda tillbaka. Jag är Andreas Blomgren, låt vara med ett uselt minne till följd av en svår hjärnskada, men ändå. Jag är Andreas Blomgren!

Steg för steg och dag för dag går allt bättre och jag minns mer och mer. I alla fall antar jag att det är så min omgivning skulle beteckna det som sker. Själv väljer jag nog att säga att jag snarare lär mig mer och mer, dels genom att titta i gamla fotoalbum och läsa gamla brev som jag tydligen har skrivit. Även att googla funkar och jag upptäcker till min förvåning att det finns en Wikipedia-sida om mig och en om Katarina där jag kan hämta mycken värdefull information. Gradvis kan jag således ”minnas” mer och mer om mig själv och om henne, och till slut flyter ny kunskap och ”riktiga” minnen ihop och jag börjar vänja mig vid mitt nya jag och finna mig tillrätta i min nya familj.

Min gamla familj då? Ja, inledningsvis kan jag naturligtvis inte motstå frestelsen att försöka följa hur det går för Lydia, Lars, Annica och Mia. Mia har till exempel åkt tillbaka till Perth. Jag lyckades få reda på när hennes flyg skulle gå, och jag tog mig ut till Arlanda för att lite planlöst kunna gå omkring i avgångshallen ungefär vid den tidpunkt då hon borde gå igenom säkerhetskontrollen. Som av en händelse kunde jag då ta mig lite närmare min gamla familj och de såg mig, men hade ingen anledning att ta någon särskild notis om mig. För dem var jag ju trots allt bara en av många resenärer i en myllrande avgångshall, men det gjorde också att jag kunde tillåta mig att stå ganska nära dem och ivrigt studera tavlan med avgående flighter, och medan mängder av motstridiga känslor drog genom mig fick jag ännu en gång njuta av närheten med dem som en gång stod mig så nära.

Jag gick aldrig på min begravning, huvudsakligen för att jag då var för svag och alltför sysselsatt med min rehabilitering för att kunna företa några egna utflykter. Fast jag hade nog inte gått i alla fall även om jag hade orkat. Det finns gränser för hur mycket bisarra händelser man kan utsätta sig för. Men jag kunde inte låta bli att fundera på vad som skulle kunna ha hänt. Det finns ju en sång av Magnus Uggla som heter ”Va ska man ta livet av sig för – när man ändå aldrig får höra snacket efteråt”. Jag har alltid tyckt att han hade helt rätt. Därför känns det lite speciellt att jag faktiskt hade möjligheten att få göra just det, alltså ’höra snacket efteråt’.

Men jag vet inte, tiden går och minnen bleknar och efter ett tag är inte det gamla livet så intressant längre, även om jag faktiskt har gjort något som har att göra med detta: Jag åkte ut till Skogskyrkogården och besökte min grav. Det var en omtumlande upplevelse. Jag stod helt stum och närmast förlamad när jag efter ett visst besvär hade lokaliserat platsen. Jag såg på gravstenen, en vacker tung granitpjäs, där det med elegant huggna bokstäver stod ’Robert Lund 1948 – 2018. Älskad make och far’.

Det tog ett tag innan jag insåg vad det var jag såg. Men sedan förstod jag att därnere under stenblocket fanns en del av mig, eller rättare sagt de ruttnande resterna av mig. Här uppe på marken stod jag och såg på! Jag vacklade bort mot en bänk som stod alldeles i närheten och sjönk ner på den och jag satt där länge och mindes och jag tillät mig dyka ner i de minnen som jag ändå, för min nuvarande själs salighets skull, måste lämna för att kunna gå vidare. Jag tillät mig att tänka på Lydia, att omfamna henne som jag hade gjort när vi först träffades, jag projicerade bilderna av Lasse, Annica och Mia, på deras respektive födslar, hur Lydia och jag hade förundrat oss över de under som de representerade. Jag kunde fortfarande känna hur det kändes när jag fick klippa av deras navelsträngar, deras första skrik, deras uppväxt med glädjeämnen och besvikelser.

Efter en timme började det regna. Det började först som ett milt duggregn som sedan övergick i en rasande hagelskur, som om något högre väsen ville säga att ’Nu är det nog!’. Jag reste mig från min bänk och gick bort mot tunnelbanestationen. En gång vände jag mig om och såg mot graven och i en osäker gest höjde jag min hand till hälsning, ungefär så som jag hade höjt min hand på sjukhuset för att visa Herman att jag – Andreas – i själva verket inte var död. Sedan vände jag mig om och fortsatte att gå, för att aldrig mer återvända till mitt gamla liv.

 

Text: Bengt Eriksson