LIEMANNEN av Anita Magnusson Del 1

Liemannen.

Han kallades så, Erik Sverre. Han hade med liens hjälp dödat sin otrogna hustru.

Gått in i redskapsboden, hämtat lien och fortsatt sin planerade attack innan hon hunnit stiga upp på morgonen den 23 december 1912. Efter att han huggit henne två gången i halsen, gick han till ladugården och utfodrade djuren.

 

“Det ser ut som historien har upprepat sig”, sa Hansson när Helges­son kom in på hans rum på Polishuset i Uddevalla. “Menar du mord­et där förövaren använde lien”, frågade Helgesson.

“Ja det ser inte bättre ut, jag vill nog kalla det ett plagiat av vad som hände för mer än ett sekel sedan”.

 

(“Kära läsare. Nu undrar ni var historien utspelar sig”)

 

På västsidan i Brofjorden, i närheten av det stora raffinaderiet Scanraff som idag ägs av Mohammed Al-Amoudi och fått namnet Preemraff, ligger Buar. Ganska ensamt och svåråtkomligt både från sjön och den allmänna vägen.

Den mordmisstänkte Erik Svendsen, en av de 600 anställda på raffinaderiet, tros ha huggit sin hustru i halsen med en lie när hon var på väg till sitt jobb den 23 december 2016. Man tog för givet att det var Erik Svendsen som gjort det. Polisen hade sökt honom på jobbet samma dag men där fanns han inte, och ingen av hans arbetskamrater hade hört av honom. Lysekilspolisen tillkallades. En blodig lie hade hittats på gårdsplanen.

Kvinnan låg nedstänkt av blod på köksgolvet. Bredvid henne låg en öppen handväska, och några saker från handväskan låg strödda över golvet.

För övrigt såg allt ut att vara i sin ordning. Julgranen stod i ett angränsande rum och tindrade av ljus och glaskulor.

Att söka efter vittnen var ganska så meningslöst, paret Svendsen bodde långt från grannar.

En kollega i hemtjänsten, Ella Svensson i Brastad, som under morgonen ringt ett flertal gånger till den mördade Bente Svendsen, hade åkt till Buar för att få kontakt. Det var hon som hittade Bente.

 

Innan morgonen;

Ella hade vaknat i den mörka vinternatten och hade inte en aning om vad klockan var. Efter en stund trevade hon efter armbandsuret och kisade mot den självlysande urtavlan. Klockan var två och hon brukade inte gå upp förrän fem om inte någon vårdtagare behövde tidig omsorg. Mannen låg stilla bredvid henne och snarkade. Det var underligt att hon vaknat, det brukade hon inte göra om inte något väckte henne. Det var tyst och stilla omkring henne. Hon hade somnat igen och klockan fem steg hon upp. Det uppstod oro bland personalen innan de förvissat sig om vad som hänt, och svårt att acceptera när budet kom, att den snälla och omtyckta Bente gått ett sådant öde till mötes. “Vi är bestörta helt enkelt”, sade Verksamhetschefen i hemtjänsten när Kriminalinspektör Ivar Hansson ringde kontoret i Brastad.

Hansson hade läst fallet om Erik Sverre under sin utbildning. Någonstans i hans huvud dök historien upp när han fick larmet om händelsen i Buar.

Det fanns inga vittnet så här långt förutom en granne som bodde en par kilometer från Svendsens hus, han hade efter förhör av Lysekilspolisen berättat att paret Svendsen grälade ofta, och han trodde orsaken var hustruns otrohet.

“Fruntimmer kan man då inte lita på”, sa Hansson. Helgesson läste rapporten från Lysekilspolisen. Stämningen bland folk därute var kaotisk. Flera av de anställda på Raffinaderiet hade fått genomgå förhör under veckan som gått. Tre av de förhören hade substans. Några hade undvikit svara på frågor, frågor som återkommer rutinmässigt hade besvarats med “vet ej” eller “jag minns inte”.

 

Hansson och Helgesson gjorde ett besök på Raffinaderiet för att hitta ledtrådar. De ville höra vad Svendsen närmast arbetskamrater hade att säga.

De flesta hade lovord att komma med.

“Vi jobbar ihop vi är ett team, och det är sällan vi inte kommer överens, och så talar vi inte om våra fruar”, sa en av dem när Hansson frågade om de kände till något om fruns otrohet.

“Konstigt att ingen visste att frun vänstrade”, sa Helgesson.

“Ja… eller så var de själva inblandade”, svarade Hansson och skrattade.

Det hade gått en dryg vecka sedan händelsen.

Den misstänkte var alltså hennes man. Den blodiga lien var den enda ledtråden och den togs om hand av polisen.

På golvet i redskapsboden låg en urdrucken spritflaska om möjligt en ytterligare ledtråd.

“Ja det skulle till en flaska sprit”, sa Hansson när Helgesson kommenterade spritflaskan.

“Vi får åka ut till mordplatsen och kolla vad som pågår, teknikerna har väl ännu inte gjort sitt vad jag förstår, men kanske vi kan hitta ledtrådar. Inte är vi bortskämda med hjälp från teknikerna, hur många gånger har vi själva fått lösa upp knutar i mordfall”.

“Ja det brukar bli så för det mesta, att det är du Ivar som kommer på den slutliga lösningen”. “Du är allt bra snäll Joel som berömmer en gammal man, men så kanske det varit, mumlade Hansson.

Området var kringgärdat med band och ett plakat var uppsatt; AVSPÄRRAT JÄMLIKT RÄTTEGÅNGSBALKEN 27 KAP 15 PARAGRAF Överträdelse medför straffansvar.

”Se där, den här gången har de varit noggranna med att följa reglerna”, sa Hansson.

Teknikerna arbetade utifrån naturvetenskapliga arbetsmetoder. Tog fingeravtryck i huset och fotavtryck. De sökte efter däckspår som var gamla nog för tiden för mordet.

Det gjordes en ordentlig brottsplatsundersökning i form av insamling av spår, analys  och slutsats på brottsplatsen.

”Vi får väl säga de gör bra ifrån sig”, sa Hansson när de åkte tillbaka.

”Ja, det ska bli intressant och få läsa rapporten”, svarade Helgesson.

Erik Svendsens fru Bente hade arbetat länge inom hemtjänsten i Brastad. Hon hade fått beröm för sin arbetsvilja av Verksamhetschefen.

Hansson och Helgesson stannade till vid kontoret i Brastad innan de åkte vidare till Lysekil. De ville förhöra sig om kvinnan.

“Kan du tänka dig att en kvinna i hennes ålder, ja hon var ju sextio år sas det, fortfarande är intresserade av karlar, brukar det inte finnas andra intressen vid såpass hög ålder”, sa  Hansson. Helgesson kommenterade inte det. Det kändes genant att tala om.

 

Efter ytterligare en vecka, hade Lysekilspolisen fått in ett tips om en man som flöt i vattnet utanför Norra Grundsund. En fiskebåt hade tagit hand om mannen och meddelat polisen.

I hamnen stod en ambulans och tog hand om den döde. Intresset var stort. Folk hade fått veta vad man hittat och händelsen i Buar hade naturligtvis sipprat ut, även om den lokala tidningen avråtts skriva om den.

Hansson och Helgesson var på plats och informerade Lysekilspolisen om hur de tänkt sig fortsatt spaning. En efterlysning av Erik Svendsen hade gått ut samma dag och en arbetskamrat, som villigt var med under identifieringen hade sagt;

“Ja, det är Erik Svendsen”.

“Det var som tusan, då har vi inte mycket att gå på, kanske kan vi fastslå eventuella fingeravtryck om vi har tur, framförallt på Lien och spritflaskan”, sa Hansson.

Erik Svendsen hade, enligt den första undersökningen på Lysekils sjukhus, legat i vattnet minst två veckor. Under dagen fördes den döde till Regionsjukhuset NÄL för vidare undersökning.

”Vi får invänta obduktionsrapporten som tyvärr brukar ta tid”, sa Hansson. Helgesson påminde sig om en händelse han läst om på Polishögskolan. En kvinna hade blivit strypt och mannen, som då genast misstänktes vara mördaren, själv hittats mördad. I det fallet hade en granne berättat, att kvinnan haft en älskare som kommit och hälsat på henne när maken jobbade nattskift.

Om inte en identisk händelse, så fanns det något som sa honom, att händelsen i Buar liknade det han läst om i skolan. “Kan det vara en älskare som tagit livet av dem båda”, sa Helgesson.

“Vad får dig att tro det”, frågade Hansson. “Jag läste om ett liknande fall på Polishögskolan. Där trodde man också att det var den mördade kvinnans make som gjort det. Men det visade sig, efter att maken hittats skjuten, att det var en helt annan, ja, det var visst en älskare i det fallet. Hade jag inte fått höra om kvinnans snedsteg, hade jag inte kommit på tanken, men ibland dyker saker upp där jag ser liknelser i fallen jag varit med om”. “Det var riktigt bra tänkt Joel, det är så vi ska tänka vi som gräver i mordfallen. Det får vi kolla upp lite bättre, vi får försöka hitta någon som känner till hur paret Svendsen haft det i sitt förhållande, det gäller bara att få den personen att prata”, sa han.

 

Obduktionsrapporten kom lagom till att Hansson och Helgesson började en ny vecka på jobbet.

“Kom in till mig”, ropade Hansson när han hörde Helgesson komma uppför trappan. Helgesson öppnade försiktigt dörren till Hanssons rum. “God morgon”, sa han.

“God morgon på dig också, hur har helgen varit”? “Jo den har varit bra, vi har varit i Färgelanda och hälsat på Lisas föräldrar”. “Det är trevligt att ha svärföräldrar, det har jag ingen erfarenhet av som du vet, men som man bäddar får man ligga. Jag blev ju en övergiven gammal ungkarl”. Hansson verkade vara på sitt bästa humör. Det var en sådan dag idag, tänkte Helgesson, och det gladde honom. När Hansson var på humorsidan, var det alltid lättare att handskas med honom.

“Här är rapporten från NÄL. Obduktionen visar, att Erik Svendsen dog samma dag som man hittade frun, så din teori om att någon annan än maken kan vara mördaren håller. Det är nu vi får åka ut till Brastad och försöka hitta någon som vet hur paret haft det, det brukar inte vara svårt att hitta de som berättar eller ska vi säga skvallrar, otrohet är ett intressant ämne som man gärna talar om. Men kanske vi avskräcker, hur det än är, så är det svårt att prata med polisen”, sa Hansson.

 

Vid middagstid åkte de två kriminalarna till Brastad. Helgesson stannade bilen utanför Hemtjänstens kontor. “Jag går in, du kan vänta en stund Joel. Jag ska prata med Verksamhetschefen om det går bra att förhöra personalen. De flesta är väl ute på fältet så här dags på dagen, men vi får dra ut på tiden så dyker de kanske upp en efter en”, sa han.

Han kom snabbt tillbaka. “Det fanns ingen på kontoret, jag fick prata med en städerska som inte visste var chefen var. Vi får åka ut till Lysekil och kolla om någon av poliserna fått in något tips om mordet. Det går inte vänta för länge, då kallnar spåren”.

Helgesson startade och körde snabbt iväg.

“Tur att vi inte har något annat fall för tillfället”, sa Helgesson.

“Ja, julhelgen var fridfull på alla sätt, jag var ensam hemma som vanligt. Tore bjöd hem mig till sig, men han har fullt hus ändå. Barn och barnbarn kommer i rader när det är jul.

Jag kanske inte har berättat om Tore”?

“Är det din gamla kompis från Kungälv”, frågade Helgesson.

“Ja det är han jag jobbade ihop med där. Det var tider det, när knarklangarna från Göteborg kom till Kungälv för att sälja. Men vi haffade många och det gjorde slut på trafiken dit upp. Hur det är idag det kan man bara gissa, men nu slipper jag det”.

 

En bit inpå det nya året, började länskriminalens tekniska rotel gnälla. De ifrågasatte varför Ivar Hansson inte kommit fram till något i fallet Buar. Mordet i Buar sågs som en mystisk händelse där ett så ovanligt vapen som lien använts, och att den mordmisstänkte avlidit. Det kunde naturligtvis vara av anledningen självmord när den misstänkte drunknat, men han hade så ovanliga skador att han inte själv kunde ha åsamkat sig dem. Det beskrevs tydligt i obduktionsrapporten. ”den avlidne har utsatts för hårda slag mot ländryggen av tillhygge eller av sparkar, stora mängder vätska i lungorna”.

Det borde inte ta sådan tid när misstankarna om kvinnans otrohet låg bakom, tyckte länskriminalen. Att hitta en lämplig “kandidat” att förhöra skulle i det här fallet inte vara svårt.

“Vi får gå försiktigt tillväga, steg för steg. Vi har en övergripande bild av vad som hänt, men att den måste kunna beläggas”, hade Hansson svarat. Förhören med Hemtjänstpersonalen hade totalt misslyckats. Ingen ville ens förstå, att Bente Svendsen haft några utomäktenskapliga förbindelser.

“Det verkar faktiskt som om ingen av dem kände till något om Bente Svendsens förehavanden”, sa Hansson.

“Den uppfattningen fick jag också, de verkade vara helt främmande för det”, svarade Helgesson.

Lysekilspolisen hade hittat en mobiltelefon som låg under trappan till huset i Buar. Vems telefonen var visste de inte, då ingen egentligen brydde sig om att kolla upp den. Hansson fick av en händelse kännedom om telefonen när han pratade med polischef Bohlin om lien och spritflaskan.

“Har ni inte kollat samtal och fingeravtryck på mobilen”, frågade han.

“Nej inte ännu. Vad vi kan se är det inte Svendsens fingeravtryck vi hittat på lien och flaskan, mobilen har vi inte kollat, men det borde vi naturligtvis göra”, svarade Bohlin. ”Det tycker jag borde vara intressant, den telefonen kan ha hamnat under trappan när brotten pågick, och är det någon av paret Svendsens telefon, kan säkert samtalstrafiken vara intressant. Nu för tiden pratar ju folk med varandra i alla lägen”, sa han. ”Ja du har så rätt Hansson, vi ska kolla den omgående och så hör jag av mig”, svarade Bohlin.

”Ibland tycker jag de uppför sig lite oproffsigt där ute i Lysekil, när de hittat en mobiltelefon borde de kolla upp den”, sa Hansson när Helgesson kom in till honom”. Jaså, har de inte gjort det ännu”? ”Nej, men nu skulle Bohlin ta tag i det, vi får hoppas på fingeravtrycken, stämmer de med dem de redan har, då ska det inte vara svårt hitta ägaren till telefonen om den är registrerad”.

 

En kvinna ringde till polisen i Uddevalla. Siv svarade och meddelandet gick omedelbart till Hansson. ”Vem är ni”, frågade Hansson. ”Jag vill inte säga vad jag heter, men jag har vissa uppgifter om mordet i Buar”. ”Jaså, vad vet ni”, frågade han.

”Jag känner till ett par killar som berättat att de varit där ute, det handlade om pengar. Det har ryktats om att Svendsen hade en del pengar hemma. Jag hörde själv hur de skröt om att de tvingat till sig några tusen kronor och det stämmer med tiden som mordet skedde”. ”Vet du var dessa män befinner sig nu”, frågade Hansson.

”Ja det vet jag, jag har haft sällskap med en av dem, men det är slut mellan oss, han fortsätter terroriserar mig, kör utanför mitt hus och signalerar om kvällarna”, sa hon.

”Kan du berätta var du bor så vi kan försöka få tag på honom”, frågade Hansson.

”Ja det är lika bra att jag berättar så jag får ett slut på terrorn. Kör mot Munkedal och ta till vänster när ni kommer till Saltkällan, efter två kilometer tar ni till höger, första huset på den vägen är mitt. Han brukar komma vid åttatiden på kvällarna”, sa hon.

”Klick”sa det i luren och samtalet bröts.

”Det var som tusan, nu har vi fått ett tips som slår det mesta. En kvinna påstår sig veta vem som tagit livet av Bente Svendsen”, sa Hansson när Helgesson kom tillbaka efter lunch. ”Det verkar alltför bra, är du säker på att det inte är bluff”, frågade Helgesson.

”Säker kan man man ju aldrig vara, men det verkade som hon var uppretad på en man, han terroriserar genom att köra utanför hennes hus och signalerar om kvällarna. Hon trodde han var en av två som mördat Bente Svendsen. Vi får kolla upp det, hon föreslog att vi skulle åka ut till hennes adress, huset ligger i Saltkällan, han brukade dyka upp vid åttatiden på kvällen”.

”Det var det perfekta tipset kan man säga, håller det får vi iallafall något att gå vidare med”, svarade Helgesson.

På eftermiddagen strax innan sex, åkte kriminalarna mot Munkedal. De hade meddelat trafikpolisen vart de var på väg.

”Kanske ni kan backa upp oss om det behövs”, hade Hansson sagt och informerat dem om vad de tänkt sig. Det var Eriksson och Bertilsson, de två som brukade hänga på E6an och kolla trafiken.

”Javisst kan vi det, menar du vägen som går ut mot Rotviksbro”, frågade Eriksson.

”Ja, det stämmer. När ni passerat Saltkällans badplats, fortsätter ni upp för backen och tar sedan till höger. Ni ser oss säkert, vi ställer oss vid infarten”, sa Hansson.

Det såg mörkt och tyst ut i huset.

När de kommit fram till infarten som de trodde kvinnan hade menat, gick Helgesson ett stycke upp för vägen. Huset låg hundra meter längre fram. Det såg mörkt och tyst ut i huset. Han gick snabbt tillbaka till bilen.

”Tror du det är rätt hus du hittat”, undrade Hansson.

”Ja det vet jag inte, men med din beskrivning borde det vara det huset, jag kunde inte se att det fanns några fler hus på den vägen”.

 

Plötslig dök Eriksson och Bertilsson upp. Det var Eriksson som körde. Han backade in bilen på vägfickan bredvid kriminalarnas bil. Bertilsson vevade ner rutan och frågade om de sett något. ”Inte en själ, men hon kommer nog snart, tror att hon jobbar i en affär på Torps köpcenter, hon hade sagt något om det, sa Siv. Jag hörde inte allt hon sa, dålig telefonlinje, men Siv lyssnade på samtalet som hon brukar och hon berättade att kvinnan sagt det”. Helgesson skrattade. Det var inte mycket som gick Siv i växelns näsa förbi och det borde de vara tacksamma för. Det gick ett par minuter så dök en kvinna upp.

”Där kommer hon, tror ni att hon ser oss”? Hon stannade bilen inpå vägen till huset och kom gående emot dem.

Hansson vevade ner rutan. ”Hej, det är jag som är Agneta, jag ringde er”, sa hon och sträckte fram handen för att hälsa på honom. Han tog inte i hand utan öppnade dörren och klev ur bilen.

”Vi tyckte det var lämpligt komma hit ut och se om det stämde det du sa, klockan närmar sig åtta, det var ju vid den här tiden du trodde han skulle dyka upp”, sa han.

Hon svarade inte på det.

”Jag åker upp till huset, ni kan ju stanna kvar här, ni ser ju när han kommer, om han kommer ikväll”, sa hon och gick tillbaka till bilen. Helgesson tyckte det var lite spännande att agera som spanare, det hade han aldrig fått göra. Även om han lärt sig ”konsten” på polishögskolan, hade han aldrig fått utövat den.

 

Eriksson och Bertilsson hade kaffe med sig, de brukade köpa var sin mugg kaffe på Världshuset när de var ute och kollade trafiken. De satt i bilen med nervevad ruta och  sörplade i sig kaffet. ”Ni har inte ett par kaffe till oss också”, frågade Hansson.

”Nej, men ni kan få var sin bulle”. Eriksson böjde sig ut genom den öppna rutan med ett par bullar i en plastpåse.

”Det var bra”, sa Hansson och greppade påsen.

De började tröttna på att sitta i bilarna och vänta på någon som troligen inte kom.

När de bestämde sig åka därifrån kom en Volvo sakta körande upp mot dem.

Bilen stannade till vid infarten till huset innan den svängde in på vägen. ”Nu händer det något, ska vi följa efter eller vänta här”, frågade Helgesson. ”Ja det vet jag inte, kanske är det någon annan än den hon menade, hur skulle du göra Joel”? ”Det är väl inte fel att följa efter, vi kom ju hit för att kolla upp om det hon sa stämmer, smiter han missar vi chansen att få tag i honom.

Jag tycker nog att vi följer efter lite försiktigt”, sa Helgesson.

Han startade bilen och körde. Hansson hade gett Eriksson och Bertilsson direktiv; ”sitt kvar tills vi hör av oss på polisradion”.

Dörren till huset stod på vid gavel, och bilen som kört fram var Volvon de sett.

Helgesson släckte billyktorna några meter innan de nådde helt fram. Han stannade och öppnade dörren.

Ett skrik genomborrade luften och det kom inifrån i huset. Han sprang fram och uppför trappan och in genom dörren. Hansson hade gått ur bilen och stod mer eller mindre som förlamad, hans förmåga att röra sig snabbt var lika med noll.

 

I en soffa låg kvinnan på rygg och en man höll henne nere genom att trycka sig mot henne med hela sin kraft. ”Stopp där, släpp henne genast, jag är polisassistent Joel Helgesson från Uddevallapolisen”, sa han. Mannen reste sig genast upp och gick några steg bakåt mot ett fönster. Avsikten var nog att försöka ta sig ut genom fönstret. Helgesson hoppade på honom och tog ett hårt grepp runt hans handleder. ”Nu tar du det jävligt lugnt”, sa han.

Mannen såg ut att ha blivit väldigt förvånad, samtidigt som han försökte lösgöra sig från Helgessons grepp föll han ner på golvet. Hansson hade kommit in, och innan han gick in hade han kallat på Eriksson och Bertilsson som redan hunnit fram och var på väg in.

De tog genast hand om mannen, satte handfängsel på honom och drog ut honom i bilen.

Kvinnan var illa till mods och började gråta. ”Hur mår du”, frågade Hansson.

”Det är okey, tur att ni kom annars vet jag inte…”?

Efter vittnesmål av Agneta Augustsson, anhölls Mikael Dahlgren för överfall.

Han hade inte haft för avsikt att våldföra sig på henne, han påstod att hon gillade hårda tag.

Han medgav vid förhöret, att han varit hos paret Svendsen men nekade till att ha något med morden att göra.

Den andre mannen, som följt med Dahlgren till Buar enligt Agneta Augustsson, hittade polisen efter ett tips hos föräldrarna i Brastad.

Han hade inte någon vetskap om vare sig misshandel eller mord.

Utan vittnen var det svårt att få honom att erkänna att han varit tillsammans med Mikael Dahlgren den där dagen. När man frågade Dahlgren om han haft någon med sig, svarade han inte på det.

”Det verkar som om de två räknat ut exakt vad de ska säga, fortsätter det så här kommer vi inte få någon rätsida på fallet. Länskriminalen vill naturligtvis att vi hittar en person att fälla, men så lätt är det inte, inte för oss här i Uddevalla, både du och jag vill ha säkra bevis innan vi anhåller någon. Den där Dahlgren var ju en riktig sälle, men å andra sidan vet man inte om han är kapabel till att mörda, i detta fall två personer”. Hansson gick runt skrivbordet ett varv, det brukade han göra när det tona upp sig i huvudet på honom. ”Bekymmer och åter bekymmer”, sa han. Helgesson var lite orolig för Hansson, han hade haft en infarkt för några år sedan och blodtrycket var högt.

”Vi får försöka, så snart vi fått förhöra Dahlgren och se om det finns något relevant i hans berättelse, få åklagaren att ta över, det är visst en ny nu här i Uddevalla, Ring heter han visst. Jag kände en konstapel Ring när jag var i ungdomsåren, kan det vara en avkomma av den ”Ringen”, sa Hansson och flinade.

 

Mikael Dahlgren satt i häktet och väntade på förhör, han visste; om han klarade att neka till vad han gjort, i tre dagar, skulle han försättas på fri fot. Kumpanen hade inte frihetsberövats på grund av att hans föräldrar svor på att sonen varit hemma den dagen. Några bevis fanns alltså inte.

”Om vi får Dahlgren att medge, att hans polare varit med honom där ute, är det nog en lätt nöt att knäcka, inte för att jag tror han medverkat i morden, det såg han alltför nervös ut för att ha varit, men han kan bli ett ess i leken om han försöker skydda Dahlgren. Jag tror Dahlgren har någon sorts hållhake på honom eller rättare sagt, att han är rädd för honom.

På något sätt känner jag på mig, att de båda inte hade för avsikt att skada paret Svendsen, de ville nog bara åt pengarna de visste fanns i huset. För det handlar om pengar, den första versionen om fruns otrohet var allt taget ur luften, jag vet heller inte hur den kom till.

Minns du det Joel, vem som berättade det”?

”Ja, det var en grannen som berättat det för Lysekilspolisen, det var ju samma dag som de hittat Bente Svendsen”, svarade Helgesson.

”Ja så var det, och det trodde man på tills de hittade Svendsen drunknad i vattnet ute vid Norra Grundsund. Då kände jag tvivel, som inte borde ha funnits där, men det är vid sådana tillfällen man får börja tänka om och söka nya vägar. Att han skulle ha dödat frun och sedan gått och dränkt sig var nog min första tanke. Men när obduktionsrapporten visade att han misshandlats, skador han inte kunde ha åsamkat sig själv, förstod jag att förövaren var en annan. Ja det är inte lätt vid sådana här fall, men ofta är de för enkla för att man ska fatta hur det gått till”.

 

Helgesson lyssnade på sin mentor, insöp varje detalj i beskrivningen och hur hans hjärna jobbade, den åldrande mannen som satt bredvid honom vid skrivbordet var en skicklig ”kriminaldetektiv” av den gamla stammen. Det var inte första gången, och han hoppades inte den sista, han fick vara med och utreda ett fall tillsammans med Hansson. Men han visste, att det kom en dag då han själv fick ta ansvar för utredningar av fall tillsammans med någon ung aspirant, i likhet med, när han kom till Uddevallapolisen. Han kände en viss spänning i kroppen när han tänkte på yrket han valt. Han hade haft tur som hamnat i Uddevalla, trots att de flesta av hans studiekamrater beklagade valet, var han nöjd. Det var storstäderna som lockade de flesta. Landsorten ansågs vara platsen där de minst begåvade för yrket hamnade. Helgesson fick ett lugnt och fint live i Uddevalla. Där hade han träffat en tjej som blev hans fru, en sjuksköterska som jobbade på Uddevalla Lasarett och var uppvuxen i Färgelanda i Dalsland.

”Det är lika bra du kör hem mig till Bohusgården, jag är för trött för att promenera i kväll”, sa Hansson. ”Javisst gör jag det, och jag hämtar dig som vanligt vid niotiden i morgon”.

Del 2 publiceras på söndag den 31 mars.