– Av Louise Sahlberg & John Wide 

 

Ã…r 2020.

Förväntansfull, nästintill sprallig, klev Agnes över tröskeln till den lilla timmerstugan. De tidigare ägarna hade givetvis tömt det lilla huset på möbler och glädjande nog även städat efter sig. Agnes och hennes make Patrik hade för avsikt att använda byggnaden som sommarstuga till en början. Den låg ganska öde och lägenheten inne i stan kändes fel att göra sig av med när marknaden vacklade. Läget var dock naturskönt och en mindre insjö låg på bekvämt promenadavstånd. En perfekt plats för återhämtning och framtida drömmar.

Helt tom var lokalen ändå inte. På ena väggen hängde det en tavla kvar. När Agnes kom närmare såg hon att det var ett fotografi. Bilden som var ett svartvitt porträtt, föreställde ett yngre par. På ramen stod det: Agda och Pontus, 1920. Paret hade fina kläder på sig och gav ett allvarligt intryck. Kanske var de nervösa av att befinna sig hos fotografen. På den tiden var det väl en ovanlig händelse att ta ett kort.

РHar de gl̦mt en tavla? h̦rde hon Patrik ropa fr̴n k̦ket.

– Det verkar sÃ¥, svarade Agnes utan att ta blicken frÃ¥n gestalterna. De är faktiskt rätt lika oss. Om vi hade levt för hundra Ã¥r sedan sÃ¥ kanske det varit du och jag som hängt här idag.

Patrik kom fram och ställde sig jämsides med henne.

– Man kan ju undra hur de hade det, funderade han. Hela tillvaron mÃ¥ste väl ha varit mycket tuffare dÃ¥. Hade de ens bilar? Och definitivt ingen wifi.

Hans hustru skrattade. Men hon var inte lika säker som sin make gällande den påstådda tillvaron.

– Det är klart att de inte hade lika mycket pengar och prylar som vi har nu för tiden. Men det behöver inte betyda att de hade det sämre.

РHur menar du d̴? fr̴gade Patrik intresserat.

Agnes dröjde ett ögonblick med att svara. Hon slöt ögonen. Med ett djupt andetag lät hon den familjära atmosfären omsluta henne. Känslan som infann sig var varm och nästintill helande. Hon kände ett lugn inom sig.

– De kan ha varit lyckliga, sade hon sedan. Istället för att lägga all sin energi pÃ¥ den materiella jakten sÃ¥ kanske de prioriterade gemenskapen. Människor var viktigare än saker. Vi kan ju dagligen läsa om hur den själsliga ohälsan breder ut sig. Det uttrycket fanns väl nästan inte förr. De hade det viktigaste av allt. Nämligen varandra. Familj, släktingar och vänner. De hade varandra nära. Tillsammans delade de vardagen.

Patrik begrundade det sagda.

– Medan vi idag förspiller vÃ¥ra liv framför olika skärmar.

– Exempelvis, bekräftade Agnes. Vi har det ekonomiskt lättare men mentalt svÃ¥rare.

– Dessutom har väl synen pÃ¥ framtiden förändrats, tillade Patrik. DÃ¥ var den fortfarande ljus. Folk uppfattade det som om allt skulle bli bättre. Miljöförstöring, överbefolkning och växthuseffekt var ännu okända begrepp.

Detta kunde Agnes inte annat än hålla med om.

– FramgÃ¥ngen kan bli vÃ¥r undergÃ¥ng, konstaterade hon. Jag vet ju inte hur det skulle kännas att leva för ett sekel sedan. Men det finns en sorts magiskt skimmer kring den perioden. PÃ¥ nÃ¥got sätt längtar jag tillbaka till den tid vi missat.

Patrik nickade förstående. Men sen log han lite åt sig själv när han tänkte att de måste haft det svårt utan Google. Han hade tyvärr varken en far eller svärfar att fråga om råd.

 

Ã…r 1920.

Stolt räckte Agda över ramen med deras bild till Pontus. Hennes make som just hamrat fast spiken i väggen tog emot tavlan och hängde försiktigt upp den.

– SÃ¥ där ja, sade han nöjt. DÃ¥ har vi flyttat in.

Stugan av timmer var deras första gemensamma hem. De hade bestämt sig för att inleda inflyttningen med upphängningen av sitt porträtt. Detta var en gåva från Agdas far. Presenten hade han, på sitt skämtsamma sätt, motiverat med att barnbarnen måste kunna få se hur vackra deras mor- och farföräldrar en gång hade varit.

– Där hänger vi bra, tyckte Agda. Där skall vi alltid hänga.

Pontus var av samma mening.

РDet tror jag ocks̴. Vem vet, om hundra ̴r kanske n̴gon tittar p̴ oss och undrar vilka vi var.

Tanken fascinerade Agda. Hon slöt sina ögon. Drömde sig bort en aning. Försökte ge sig själv en föreställning om en framtid långt bort. Skulle känslan vara densamma som nu? Skulle atmosfären i deras nya boning ge likvärdig värme och lugn då som nu?

– Om hundra Ã¥r, upprepade hon samtidigt som hennes ögonlock öppnade sig igen. Det är sÃ¥ lÃ¥ngt fram att man knappt kan föreställa sig hur världen ser ut dÃ¥.

– Faktiskt, instämde Pontus. Mycket kommer nog att hända. FrÃ¥gan är om det blir bättre eller sämre.

Agda tvekade inte.

– Bättre skulle jag säga. Inte minst med hänsyn taget till alla framtida uppfinningar. Nyligen, vid ett besök hos handlaren hörde jag honom prata om saken med ingenjör Backlund. Denne trodde att fantastiska saker var pÃ¥ gÃ¥ng. Maskiner som underlättar och spar tid i hushÃ¥llet. Städning, tvätt och disk kommer att gÃ¥ mycket lättare. Husmödrarna behöver inte slita ut sig längre.

Visionen inspirerade Pontus att spinna vidare på temat.

– Även befintliga uppfinningar kanske utvecklas ytterligare. Ta det här med automobilerna till exempel. Blir de lättare, snabbare och billigare sÃ¥ kan alla fÃ¥ rÃ¥d med dem. Var och en kan resa vart som helst, när som helst.

– Det lÃ¥ter som en dröm, sammanfattade Agda. Jag vet ju inte exakt hur tillvaron kommer att vara om ett sekel. Men en sak är jag säker pÃ¥. De som lever dÃ¥ kommer i vart fall inte längta tillbaka till vÃ¥r tid.

Pontus nickade förstående. Sen log han lite åt sig själv när han tänkte på hur roligt det skulle vara med en egen snabb automobil så att han kunde åka ifrån sin svärfar som alltid kom och skröt för honom om sin vid elva-kaffet.