Nytt år 317

Jag drog manteln närmare kroppen, klev över de döda kropparna på klippavsatsen och steg in i drakens grotta. Jag rös, som om jag hade passerat ett osynligt, blött draperi och kramade om svärdshjaltet. Mina steg ekade genom mörkret, studsade mot taket och väggarna någonstans på avstånd.

Tjugofem steg rakt fram, femtio åt höger. Jag rabblade måtten för mig själv ur minnet. Kylan avtog ju längre in i grottan jag kom, men rustningen kändes inte mindre tung för det. Trettio åt vänster. Det var kolsvart runtom mig. Kair hade insisterat på att jag skulle ta med en fackla, men så gjorde man inte här inne.

Ett skrammel fortplantade sig likt en servitörs tappade tallrik på ett gästabud. Jag stelnade mitt i steget. Mitt svärd hade skrapat mot en sten. Någonting skiftade framför mig. Inte en magisk förnimmelse, snarare en vindpust så svag att den bara registrerades av mitt undermedvetna. Jag svalde och bad till bergsguden jag inte trodde på.

”Hon kommer inte att hjälpa er”, hade Kair sagt tidigare, när jag och mina närmsta vänner stod uppe i Måntornet och såg ut genom skottgluggarna över striden nere på gatorna.

”Vad har vi för val?” frågade jag. ”Hur länge orkar vi hålla ut?”

Stridslarmet låg som en tung matta över staden, det bolmade från brinnande hus och … de hjärtskärande skriken från oskyldiga som kom i fiendens väg. Jag fällde en tår inombords.

”Döda henne”, föreslog Gorjan. ”Drick hennes drakblod.”

Orban muttrade och spottade ut en tobaksbrun loska. ”Fyra timmar. Inte mer. Sen är de över oss.” Han nickade mot mig. ”Ta en häst. Det är vår enda möjlighet.”

Kort därpå lämnade jag borgen på hästryggen och red den gamla vägen som slingrade sig uppför bergsväggen. Gorjan följde mig, fullt medveten om att det troligtvis var ett självmordsuppdrag. Hon hade inte klarat sig längre än halvvägs uppför berget och slutade sina dagar som riddare med ett barogiskt spjut genom halsen och blodet som färgade den snötäckta bergsväggen mörkröd.

Stenar rasslade framför mig i grottans mörker. En tung stöt vibrerade genom luften och en svavelosande värme svepte över mig, jagade bort kylan ur rustningens plåtar. Hon.

Jag föll ner på knä på det hårda stengolvet med ena foten framför mig, svalde tungt och höll upp svärdet med båda händerna i en underdånig gest.

”Vem är det som stör?” skorrade det inifrån mörkret.

Hon sniffade till och vinddrag fick mig att vackla.

”Nickosa Landren.” Mitt namn, uttalat av stämband som inte var avsedda att tala människornas språk. ”Vad förärar mig ett besök, ers majestät?”

”Många år har gått sedan sist, Tarina”, sa jag.

Draken fnös. ”Många människogenerationer har passerat under mina vingar. Men jag minns fortfarande tiden innan den sista skymningen när ni människor gick bland stjärnorna. Jag …”

”Tarina”, avbröt jag. Hur lång tid hade det tagit uppför berget? Två timme? Tre? ”Jag har inte kommit för minnena.”

Hon flyttade sig så nära att jag kunde känna värmen stråla från henne, luften värmdes upp så pass att svetten rann längs min rygg.

”Man har sett dig lämna berget”, sa jag och ställde mig upp. ”Du har tagit boskap från bönderna. Det är mer än en utbetalning från statskassan som jag har fått signera för din skull.”

”Småpengar.”

”Kanske … Men du vet vad som försiggår där ute.” Jag väntade på ett svar, men Tarina var tyst. ”Steppaneck Klubbhand har tagit sig in i staden. Han har baroger, gargoyler och mekanomän i sin armé, sida vid sida vid människor. Jag behöver dig.”

Tarina andades tungt i mörkret. ”Mina vingar bär inte lika bra som förr.”

”Cellam är även din stad. Om Steppaneck besegrar oss kommer han efter dig.” Jag riktade svärdet mot där hennes panna borde vara. ”Han vill åt det som finns där inne.”

”En sista strid?”

”Som så många gånger förr.”

Grottan lystes upp när Tarina öppnade gapet och tände gaslågan inne i svalget. Jag mötte hennes glansiga, röda blick. Skäggtömmen från hennes haka kittlade mig nästan i ansiktet. Hennes fjäll gick i svart, brunt och grönt. Hon var stor som fyra oxar, men sliten och förslappad. Inte ens drakar var odödliga.

”Hoppa upp”, sa hon och böjde på fyra stela ben.

Jag satte svärdet i skidan, fick tag om fjällen och drog mig upp på hennes rygg. Hon andades redan ansträngt, men värmen strålade behagligt mot min bak.

Det skakade i grottan för varje steg hon tog. När vi kom utomhus föll snön från en mörkgrå himmel och Tarina grymtade när hon noterade de döda fiendesoldaterna som förföljt mig och Gorjan uppför berget. Hon spanade ner mot Cellam, en mörk och oskarp silhuett nere i dalen.

Vingarna började röra på sig och fjällen på hennes rygg böljade. Jag hittade vant de ställen där jag alltid haft bra tag, som om det var igår vi senast flög ihop. Lugnet lade sig inom mig. Och så lyfte vi från klippavsatsen. Snön piskade mig i ögonen och kylan bet i mina kinder. Men jag log. Steppaneck skulle aldrig ha en chans.

Vi cirkulerade först på avstånd uppe i luften, spanade mot marken. Min mage snörptes åt. Fiendestyrkorna hade forcerat Västerport och svämmade över borggården. Det brann i Sedermansflygeln.

”Håll i dig”, sa Tarina och dök.

Vinden tjöt i mina öron och ögonen tårades som om köksmästaren gnuggade lök i dem. Byggnaderna närmade sig oroväckande fort, men Tarina vinklade vingarna och vi rätades upp, direkt ovanför en gata översållad med monstruösa baroger och rostiga mekanomän. Tarina öppnade käften och elden vrålade ut. Vi flög vidare och lämnade de förkolnade, rykande resterna bakom oss.

Vi fortsatte in på nästa kvarter och brände ytterligare en fiendestyrka. Någon skickade iväg en armborstskäkta, en annan avlossade en revolver, men projektilerna studsade mot Tarinas mage likt småflugor. Det behövdes kraftigare vapen än så för att oskadliggöra en drake.

”Släpp av mig vid Måntornet”, ropade jag.

Fiendestyrkorna flydde från Tarinas eld, men de som tagit sig in i borgen var fortfarande kvar. Steppaneck var antagligen där. Tarina flög i en vid båge i riktning mot tornet. Kair och Orban kom ut på balkongen. Jag gled ner från draken och landade på stenplattorna. Tarina lyfte omgående.

”Äntligen”, sa Kair och såg på draken.

”Hon kom”, sa Orban.

”Vi kommer klara det”, sa jag. ”Steppaneck …”

Ett ljudligt smackande på håll och ett avgrundsdjupt vrål överröstade snöstormen. Tarina! Jag fick syn på henne uppe i luften. En gigantisk armborstskäkta, stor som en trädstam, hade genomborrat hennes buk. Var kom …? En ny skäkta svischade genom luften och träffade henne i halsen. Steppaneck! Hur? Tarinas vrål dog ut, hon stelnade till och störtade mot marken. Rakt mot …

”Ner!” skrek jag. ”Mot tronrummet!”

Kängorna smattrade mot stengolvet. In i tornet, nerför trappan. Vi bröt ut genom dörren, kom ut på ett murkrön. Jag tog rygg på Orban. Vi nådde nästa dörr och bakom oss splittrades Måntornet när Tarina kraschade genom det.

Inne i salen dånade stridslarmet. Ett dubbeldussin gargoyler hade övermannat några soldater ur stadsvakten.

”Skynda, ers majestät”, sa Kair, drog sitt svärd och rusade mot fienden.

Framför mig högg Orban ner inte en utan två fiender. Vi kom fram till den gamla dubbeldörren, pressade upp den, tog oss in i tronrummet och fick tvärslån på plats över dörren.

”Det har varit en ära”, pustade Orban.

Han rasade ihop och blodet flödade ur ett gapande hål i magen. När hade han blivit skadad? Jag knäböjde vid honom, men det var redan för sent. Han var död. Blodpölen växte på stengolvet runt honom. Inte han också …

Det small i dubbeldörren och jag hoppade till. En ny smäll, antagligen en murbräcka. Träfibrerna knakade och klagade. De grova järnspikarna som höll gångjärnen på plats var redan på väg ut ur träet. En millimeter för varje ny duns. Luften pös ur mig. Om Steppaneck kunde döda Tarina var en åldrad trädörr ingen match.

Jag hasade bort från dörren. Det lilla tronrummet hade alltid varit en plats för glädje. Här hade jag tagit emot utländska regenter och inhemska grevar i vänskapliga tillställningar, när ämbetet inte krävde något större. Men nu flammade det inga glädjeeldar i facklorna som satt längs de murade väggarna. Inga gycklare som dansade, sjöng och spelade instrument.

Murbräckan smällde in i dörrbladet.

Jag sjönk ner på tronen med svärdet över mina knän. Dynan var inte lika bekväm som den brukade vara. Jag föll bakåt mot det höga ryggstödet, kände mig som min farfar mot slutet av hans regeringsperiod, när tarmkräftan åt upp honom inifrån och han bara inväntade graven.

Jag sneglade mot målningarna av mina företrädare som smyckade väggarna, andades tungt och slappnade av. Snön yrde utanför fönstren.

En tung smäll mot dörren, brädorna trasades sönder och kastades ut över golvet.

In genom dörren klev Steppaneck med högerhanden, förvandlad till en stridsklubba, framför sig. I vänsterhanden höll han upp en blodkladdig men glimrande drakonit, ädelstenen som Tarina haft i sin skalle.

”Hej lillebror”, sa Steppaneck och log.

Jag tryckte ner ilskan inom mig, bet ihop och reste mig från tronen. Greppade svärdet med båda händerna.

Gjorde mig redo för min sista strid.

 

Text av Daniel Andersson
Tävlingsbidrag januari 2021
Fantasy

Foto av Craig Adderley från Pexels