Med ett ursinnigt skrik rev Embla sönder den upprullade skriften. Bitarna dalade tålmodigt nedför det lodräta berget, likt stora snöflingor. Orden som stått där på pränt; de som beskrivit hur vacker hon var, de som hyllat hur ljuset glänste genom hennes vingar. De orden hade Vimund skrivit till henne, precis före deras beslut att förenas med ringar. Hon hade trott på dem och hoppats på Vimund, lovat att alltid bära med sig hans formuleringar.

Men inte nu längre.

Allt det där som hon hyllats för fanns inte mer. Hon var numera stympad. Oförmögen att kunna flyga ovanför allt – däruppe i skyn, och orkade inte förflytta sig några längre sträckor längs marken. Att ha lyckats ta sig hit upp, till skrevan i klippan, hade varit en kamp. Då vingarna inte längre bar henne hade Embla stundom fått klättra, kämpa för fullt med sina armar och ben – fingrar och tår.

Hon knuffade sig in i skrevan. Skyddad för stunden fokuserade Embla på sina andetag tills de blev jämnare och lugnare. Därefter kom tankarna åter – svåra, dunkla och färgade av andras ondska ekade de sotsvarta minnena mellan väggarna där hon satt för sig själv.

Falsk. Lättfärdig. Det var orden som de ropat efter henne sedan äktenskapet med Vimund havererat. Embla fick fly utan att kunna ta något med sig. Stenarna de kastat hade träffat henne och slitit itu ena vingspetsen.

Relationen med den av folket beundrade Vimund var över, och så även alla hennes privilegier som följde med det äktenskapets tillkännagivande och underskrift. Vimund valde att gå vidare till en annan, en med ett vingspann som översteg hennes. Embla var därmed inte längre aktuell för tjänsten som hans gemål.

Duvhöken landade plötsligt, ljudlöst och med exakt precision bredvid henne – där på avsatsen i granitväggen. Hon kröp ut från hålan och de betraktade varandra med vördnad. Rovfågeln ruskade om sin fjäderdräkt och hon tryckte sina vingar ännu tätare mot sin hungriga kropp. Duvhöken vände efter en stund sin rygg mot henne och uppmanade med en skarp blick att hon skulle ta plats mellan dess vingar.

De kastade sig ut från höjden och knuffades mjukt uppåt av en vind.

Vart duvhöken skulle föra henne förstod Embla först då hälsobrunnen började skymta fram, långt där nere i skogsgläntans mitt. De landade intill hallonsnåren och blåbärsrisen, som växte längs med den porlande bäcken. Duvhöken hade fört henne en bra bit från hennes forna trakter, platserna som inte längre var hemma för henne.

Hon vinkade åt duvhöken och tog med en tacksam bugning farväl till deras resa. Här skulle hennes vingspets läka färdigt. Embla skulle snart kunna flyga igen. På eget bevåg och än mer ohämmad i sin övertygelse. Hon var så mycket mer än bara en annan persons avvisade attribut.

Text av Carina Persson
Tävlingsbidrag januari 2021
Fantasy

Foto av Tim Mossholder från Pexels