Det var kallt och de båda männen satt så nära elden som möjligt. Bakom sig hade de en klippvägg som reflekterade lågorna. Skymningen hade kommit tidigt men det enorma snötäcket gjorde omgivningen ljusare än vad den annars skulle ha varit.
– Det här känns tungt, sade den äldre av männen. Mycket tungt.
Ynglingen såg oförstående på honom.
РJag menar att han inte har en chans, f̦rklarade den gamle. Spanaren kommer inte tillbaka.
– SÃ¥ fÃ¥r du inte säga! Är han bara försiktig sÃ¥ ska det nog gÃ¥ bra.
Den gamle suckade och vände ansiktet mot sin unge adept. Skenet från brasan avspeglades i hans mörka ögon.
– Tro mig. Jag känner den här trakten mycket väl. I hela mitt liv har jag bott här. Och under alla dessa har folk alltid varit intresserade av världen där pÃ¥ andra sidan bergen. Ibland har nÃ¥gon fÃ¥tt för sig att klättra över och titta efter…
Fortsättningen dröjde och den unge frågade nyfiket:
– Vad fick de se?
En huvudskakning inledde svaret.
– Ingen vet. Aldrig har det hänt att nÃ¥gon Ã¥tervänt frÃ¥n det omrÃ¥det. Dödens dal kallas det, vilket nog inte är helt oförtjänt.
Fastän det inte behövdes lade den gamle ytterligare ett vedträ på elden.
– Det kanske inte är sÃ¥ illa, menade den unge. Om platsen tvärt om är bra sÃ¥ kan de ha valt att stanna där frivilligt.
Teorin bemöttes med en fnysning.
– Knappast. Inte skulle alla reagera lika dant. Och om det verkligen är en idyll där bortom klipporna sÃ¥ borde ju nÃ¥gon ha kommit tillbaka för att berätta. Möjligen för att hämta dit sina släktingar och vänner.
Efter en paus tillade han:
РDessutom har vi kusinens vittnesm̴l.
– Kusinen?
Den gamle tycktes först tveka en aning men gav ändå ifrån sig sin historia.
– Det är länge sedan nu. Som jag nyss pÃ¥pekade sÃ¥ har vÃ¥ra okända grann-marker alltid utgjort en stor lockelse. Speciellt pÃ¥ unga män. En gÃ¥ng hände det att tvÃ¥ av dessa, som var kusiner, bestämde sig för att göra en expedition dit. Den ena, som sedermera kom att kallas för kusinen, drog sig ur i ett sent skede. När de var nära toppen av bergskedjan fick han kalla fötter och vägrade att fortsätta. Det gjorde däremot den andra mannen. Kusinen stannade pÃ¥ sin plats. Nervöst väntade han där och efter en längre stund hördes ett ohyggligt skrik. Hans kamrat syntes aldrig mer till.
Plötsligt förstod den unge varför åldermannen hade varit så negativ till spanarens expedition. De hade bett den gamle om råd inför äventyret. Istället för att uppmuntra hade han avrått på ett mycket tydligt sätt. Detta gjorde ju så klart spanaren ännu mera sugen på att söka sig utanför de välkända gränserna.
Då den gamle insåg att spanaren inte skulle gå att stoppa hade han svängt om en aning. Om den omdömeslöse spolingen nu prompt skulle klättra uppför klipporna så borde han åtminstone välja den säkraste leden.
Tillsammans hade de alla tre vandrat till foten av massivet. Spanaren fick en lämplig väg utpekad för sig och lämnade genast sina vänner för sin färd uppåt.
I väntan på spanarens återkomst hade den gamle och den unge ordnat en värmande brasa på lägerplatsen. Där satt de nu och vartefter som tiden gick föreföll den gamle bli alltmer modfälld.
Ännu någon timme passerade och männens konversation tunnades hela tiden ut samtidigt som spänningen ökade. Just när läget var som mest dött blev det oväntat liv i gubben.
РH̦rde du? fr̴gande han.
РNej, vad d̴?
Den gamle lyssnade intensivt.
РDet kommer n̴gon.
Även den unge ansträngde sin hörsel. Och faktiskt, det lät verkligen som om en individ närmade sig.
Båda höll de andan. Ut ur skuggorna skred en gestalt.
– Hej, sade spanaren. Oj, vad jag fryser.
Jublande glad for den unge upp och tog emot sin vän.
– Vad härligt att se dig! Vi har varit sÃ¥ oroliga.
De skrattade befriande och satte sig vid elden.
Förvåningen var stor hos den gamle. Till slut släppte den så pass att han fick talförmågan åter.
– Det här har aldrig hänt förut. Att nÃ¥gon har Ã¥tervänt frÃ¥n Dödens dal. Var du verkligen där?
– Självklart, svarade spanaren stolt.
РHur s̴g det ut? undrade den unge.
Spanaren tänkte efter.
– Landskapet var rätt likt vÃ¥rt, skulle jag säga. Lite mer kuperat kanske.
РM̦tte du n̴gon? ville den gamle veta.
Med lite större allvar än tidigare redogjorde spanaren:
– Ja, faktiskt. När jag gömde mig i en skogsdunge passerade nÃ¥gra figurer förbi. De hade stora likheter med oss men ocksÃ¥ betydelsefulla skillnader. Framförallt hade de inge färg utan var helt vita.
– Vita? sade den gamle häpet. Var de sjuka?
– Jag tror inte det. Möjligen var de skadade. De hade nämligen inga vingar utan bara tvÃ¥ smala pinnar som stack ut frÃ¥n kroppen. Dessutom sÃ¥g de ondskefulla ut.
– Inga vingar?
– Nej. Visst är det märkligt.
Spanaren skakade oförstående på huvudet och kröp närmare brasan.
Text av Pär Dunge
Tävlingsbidrag januari 2021
Fantasy
Skriv en kommentar