Det var kallt och de båda männen satt så nära elden som möjligt. Bakom sig hade de en klippvägg som reflekterade lågorna. Skymningen hade kommit tidigt men det enorma snötäcket gjorde omgivningen ljusare än vad den annars skulle ha varit.

– Det här känns tungt, sade den äldre av männen. Mycket tungt.

Ynglingen såg oförstående på honom.

– Jag menar att han inte har en chans, förklarade den gamle. Spanaren kommer inte tillbaka.

– Så får du inte säga! Är han bara försiktig så ska det nog gå bra.

Den gamle suckade och vände ansiktet mot sin unge adept. Skenet från brasan avspeglades i hans mörka ögon.

– Tro mig. Jag känner den här trakten mycket väl. I hela mitt liv har jag bott här. Och under alla dessa har folk alltid varit intresserade av världen där på andra sidan bergen. Ibland har någon fått för sig att klättra över och titta efter…

Fortsättningen dröjde och den unge frågade nyfiket:

– Vad fick de se?

En huvudskakning inledde svaret.

– Ingen vet. Aldrig har det hänt att någon återvänt från det området. Dödens dal kallas det, vilket nog inte är helt oförtjänt.

Fastän det inte behövdes lade den gamle ytterligare ett vedträ på elden.

– Det kanske inte är så illa, menade den unge. Om platsen tvärt om är bra så kan de ha valt att stanna där frivilligt.

Teorin bemöttes med en fnysning.

– Knappast. Inte skulle alla reagera lika dant. Och om det verkligen är en idyll där bortom klipporna så borde ju någon ha kommit tillbaka för att berätta. Möjligen för att hämta dit sina släktingar och vänner.

Efter en paus tillade han:

– Dessutom har vi kusinens vittnesmål.

– Kusinen?

Den gamle tycktes först tveka en aning men gav ändå ifrån sig sin historia.

– Det är länge sedan nu. Som jag nyss påpekade så har våra okända grann-marker alltid utgjort en stor lockelse. Speciellt på unga män. En gång hände det att två av dessa, som var kusiner, bestämde sig för att göra en expedition dit. Den ena, som sedermera kom att kallas för kusinen, drog sig ur i ett sent skede. När de var nära toppen av bergskedjan fick han kalla fötter och vägrade att fortsätta. Det gjorde däremot den andra mannen. Kusinen stannade på sin plats. Nervöst väntade han där och efter en längre stund hördes ett ohyggligt skrik. Hans kamrat syntes aldrig mer till.

Plötsligt förstod den unge varför åldermannen hade varit så negativ till spanarens expedition. De hade bett den gamle om råd inför äventyret. Istället för att uppmuntra hade han avrått på ett mycket tydligt sätt. Detta gjorde ju så klart spanaren ännu mera sugen på att söka sig utanför de välkända gränserna.

Då den gamle insåg att spanaren inte skulle gå att stoppa hade han svängt om en aning. Om den omdömeslöse spolingen nu prompt skulle klättra uppför klipporna så borde han åtminstone välja den säkraste leden.

Tillsammans hade de alla tre vandrat till foten av massivet. Spanaren fick en lämplig väg utpekad för sig och lämnade genast sina vänner för sin färd uppåt.

I väntan på spanarens återkomst hade den gamle och den unge ordnat en värmande brasa på lägerplatsen. Där satt de nu och vartefter som tiden gick föreföll den gamle bli alltmer modfälld.

Ännu någon timme passerade och männens konversation tunnades hela tiden ut samtidigt som spänningen ökade. Just när läget var som mest dött blev det oväntat liv i gubben.

– Hörde du? frågande han.

– Nej, vad då?

Den gamle lyssnade intensivt.

– Det kommer någon.

Även den unge ansträngde sin hörsel. Och faktiskt, det lät verkligen som om en individ närmade sig.

Båda höll de andan. Ut ur skuggorna skred en gestalt.

– Hej, sade spanaren. Oj, vad jag fryser.

Jublande glad for den unge upp och tog emot sin vän.

– Vad härligt att se dig! Vi har varit så oroliga.

De skrattade befriande och satte sig vid elden.

Förvåningen var stor hos den gamle. Till slut släppte den så pass att han fick talförmågan åter.

– Det här har aldrig hänt förut. Att någon har återvänt från Dödens dal. Var du verkligen där?

– Självklart, svarade spanaren stolt.

– Hur såg det ut? undrade den unge.

Spanaren tänkte efter.

– Landskapet var rätt likt vårt, skulle jag säga. Lite mer kuperat kanske.

– Mötte du någon? ville den gamle veta.

Med lite större allvar än tidigare redogjorde spanaren:

– Ja, faktiskt. När jag gömde mig i en skogsdunge passerade några figurer förbi. De hade stora likheter med oss men också betydelsefulla skillnader. Framförallt hade de inge färg utan var helt vita.

– Vita? sade den gamle häpet. Var de sjuka?

– Jag tror inte det. Möjligen var de skadade. De hade nämligen inga vingar utan bara två smala pinnar som stack ut från kroppen. Dessutom såg de ondskefulla ut.

– Inga vingar?

– Nej. Visst är det märkligt.

Spanaren skakade oförstående på huvudet och kröp närmare brasan.

 

Text av Pär Dunge
Tävlingsbidrag januari 2021
Fantasy