Jag heter Brita Sjögren, är bibliotekarie och har arbetat på gymnasieskola ett halvt liv (ett underbart jobb). Under det senaste året har jag, allt mer besatt, skrivit på ett bokmanus som inte är färdigt, men ett s k råmanus har det blivit till slut. Det vill säga, en berättelse ligger klar, från början till slut. Men fortfarande återstår massvis att göra.
Skrivit har jag gjort hela livet, med uppehåll när det varit som mest hektiskt med familj och jobb: noveller, en och annan artikel och bokrecension och det som förr hette kåserier (nu krönikor). Jag tror jag präntade ner min första historia (om hästar) i sexårsåldern. Under tidiga tonåren blev det många dikter om olycklig, och lycklig, kärlek, och även drypande sentimentala naturdikter. Huvva.
Under förra året, när vi alla var som mest instängda, kunde jag sälja bortåt ett tiotal noveller till olika veckotidningar. Där måste man hålla sig inom vissa ramar gällande genre, stil och längd, vilket kan vara ganska nyttigt.
Men aldrig förut har jag trott att jag skulle kunna skriva något längre, en roman alltså. Att få alla trådar att hänga ihop, att överhuvudtaget skapa en lång berättelse med olika karaktärer, huvudhandling och bihandlingar, konflikter och vändpunkter – det hade alltid verkat så svårt, och tidskrävande. Men. Under förra året började utkast och små scener bli allt längre, och mina påhittade personer och deras liv blev alltmer levande.
Under ett drygt år har det växt fram, dokumentet som nu ligger där och är mitt råmanus. Jag trodde knappt det var sant när jag kunde skriva SLUT. Men. Massvis, kanske lika mycket, återstår att göra. Många omläsningar. Strykningar. Lägga till och flytta om. Jag måste antagligen ta bort en av de mindre viktiga karaktärerna som inte tillför handlingen särskilt mycket. Varje gång jag startat en ny genomläsning ser jag saker som måste ändras eller läggas till. Eller tas bort. Och karaktärerna trilskas fortfarande med mig och vill iväg åt håll jag inte tänkt. Nu senast var det en av huvudpersonerna som började visa osympatiska drag hon inte haft förut. Det är bara att sucka och foga sig.
När jag eventuellt, så småningom, känner mig så färdig som det går tänker jag be olika personer att testläsa. Kanske folk i min omgivning men kanske också deltagare i kurser jag gått och personer som finns i olika författargrupper i sociala medier. Nästa steg kan bli att anlita en bra lektör som kan se över disposition, dramatisk kurva, karaktärer, logik i berättandet osv. Och sedan – ja, sedan tänker jag mig nog att skicka manuset till förlag. Om jag nu kommer så långt! Visserligen är nålsögat litet, ett sånt där nålsöga man knappt kan trä tråden genom, men det finns ju ändå där och böcker, även av debutanter, ges ju trots allt ut!
Boken, råmanuset, är en feelgood. Eller relationsroman. Eller kärleksroman. Kanske kan man till och med kalla det utvecklingsroman om man tar i. Inget i boken är självupplevt men alla använder vi ju oss själva och våra erfarenheter när vi skriver. Och det är så fascinerande hur de påhittade personerna fått liv! Jag älskar dem, även de otrevliga!
Har ofta sett rådet att när man sitter med ett färdigt grovmanus ska man lägga det åt sidan några veckor. Jag har ännu inte kunnat följa det rådet. Att redigera, lägga till och ta bort och tänka om och få nya infall: det är så roligt, jag kan inte hålla mig borta från det, inte ännu. Jag vill att råmanuset ska bli lite mindre rått innan jag lägger det att vila.
Jag har förstås läst skrivhandböcker, Stephen Kings Att skriva, Elizabeth Georges Skriv på, Therese Granwalds Kreativt skrivande t ex. Där kan man lära sig massvis om den dramatiska kurvan, berättande, gestaltning, berättarperspektiv, stil och dialoger. Att läsa, och återkomma till. Men jag tror man ska se upp så man inte fastnar för länge i handböckerna. Till syvende och sist lär man sig genom att sitta vid sin dator. Dag ut och dag in. Och skriva.
Att ha den dramatiska kurvan som mall tror jag är nödvändigt för många av oss, inte minst för oss som skriver sin första bok. Så man har koll på i tur och ordning början, upptrappning, vändpunkter, klimax och avtoning, eftersom det är så de flesta berättelser är uppbyggda.
Om jag i all ödmjukhet skall ge några kollegiala tips till aspirerande författare som längtar till den stund när ett råmanus ligger färdigt: skriv, skriv, skriv, skriv och skriv. Om man inte skriver har man inget att redigera. Innan man börjar bör man ha någorlunda klart för sig hur ens historia ska se ut, man kan gärna rita upp sin dramatiska kurva, tidslinjer, kurvor över de olika karaktärerna och liknande. Att skriva synopsis först passar många, alltså en sammanfattning av händelseförloppet. Postit-lappar är trevliga när man planerar! Ett ofta förekommande råd är att använda ett A3-ark, eller en anslagstavla, kanske till och med en vägg, och klistra upp lappar där man skrivit ner scener som sedan är lätta att flytta runt.
Utifrån dessa eventuella olika mallar: skriv! Stryka och ändra och pilla och peta: det gör man sen, när grovmanuset ligger klart. Sen finns förstås författare som skriver ”direkt”, stycke för stycke, backar och ändrar under tiden de skriver. Vi är alla olika.
Och: läs! Den som inte läser kan inte skriva. Rikta gärna in dig på den genre du själv skriver i och se hur andra skriver. Men läs också annat, äldre och nyare och olika genrer. Själv läser jag gärna om klassikerna, mest de anglosaxiska, de stora berättarna. Som bibliotekarie på en gymnasieskola läste jag mängder med böcker för unga vuxna. Och så försöker jag följa med i det nyutkomna. Jag är väldigt förtjust i spänningsromaner, det blir mycket sånt. Och att se på filmer och serier är inte dumt när det gäller att lära sig hur man bygger en historia.
Ibland sitter det fast. Skrivkramp. Kanske tappar man sugen. Kanske sitter man där efter 25 sidor och kommer inte längre. Men återigen: skriv! Skriv en mening, eller två. Om vad som helst. Ett av mina bästa personliga tips är: för en loggbok. Det har hjälpt mig många gånger att komma tillbaka i selen. Om jag bara suttit och stirrat på manuset utan att komma någonvart så har jag gått till loggboken och skrivit ned vad som känns jobbigt i texten, eller bara vad vi åt till middag igår eller hur vädret är. Då lossnar det ofta och jag kan återvända till manuset. Ibland har jag bara låtit fingrarna gå i ren desperation och när jag läst igenom det jag skrivit dagen därpå har jag häpnat över hur mycket som faktiskt blivit ganska bra.
Att sitta och vänta på att inspirationen ska sänka sig över en som en annan ande funkar för det mesta inte så bra. Däremot brukar inspirationen, förr eller senare, infinna sig när man sitter där vid tangenterna. Det härliga vi kallar flow är underbart att uppleva, men även där: det kommer när du sitter där. Och skriver. Och det händer inte varje dag. Tyvärr.
Ofta kan man ju få den där inspirationen, eller en lysande idé, när man inte sitter vid sin dator. Kanske har man ett perfekt minne, men för oss som inte har det är det väldigt förargligt om man inte noterat den där idén någonstans, på sin telefon eller på en lapp. Att den lysande idén sedan kanske visar sig inte vara fullt så lysande när den ska fogas in i manuset – det är en annan historia.
Sammanfattningsvis alltså från en stolt tant med råmanus: skriv! Och läs! Och lycka till till alla oss som sysslar med det härliga: att skriva!
/Brita
@snuggleskriver på
Måste bara skriva detta – jag läste din text när den publicerades och sedan dess har jag tvingat mig själv att skriva varje kväll. TACK, nu är jag på gång igen. Det var inget nytt du sa – skriv skriv skriv – men jag blev iaf motiverad och ville att du skulle veta. /Li
Längtar efter känslan att få skriva SLUT! Men tyvärr har skrivkrampen tagit sitt grepp om mig. När jag läst din text dock så känner jag ändå lite motivation för att plocka fram texten igen, tack.