att skriva en spänningsroman efter deckarkonstens alla regler (?)

I min värld har det hittills inte existerat att jag skulle skriva spänningsroman (dock tycker jag givetvis att alla romaner borde vara laddade med något nervpirrande på ett eller annat sätt). Med spänning menar jag här mer á la deckarhållet, fast jag gillar inte den benämningen. Krimlitteratur då? Nja, då får jag polisvibbar, en polis måste ha en huvudroll (jag vet, det kan vara andra också, journalister eller privatdeckare exempelvis). När jag skriver har jag aldrig medvetet använt ledtrådar (svårtolkade, dunkla, hemlighetsfulla) obesvarade gåtor (som det är meningen att läsaren ska få svar på långt senare) och villospår såväl som riktiga spår. Jag ”bara” skriver och hoppas att jag berör och engagerar läsaren. Jo, jag funderar ut en dramatisk intrig, planerar scenerna, gör synopsis och försöker bygga upp en förväntan och en vilja att läsa vidare och få veta hur det går.

En dag fick jag ett förslag av en skrivarvän att vara med i hennes sprillans nya kurs, ingå i en pilotgrupp om att skriva just spänning. Naturligtvis hoppade jag på tåget. Omgående lärde jag mig ett antal faser som successivt bygger upp en deckarhistoria. Alla måste inte vara med, men bör. Jag blev förvånad över min kunskapslucka. Här fanns chans att få lära sig något nytt (det gör jag hela tiden vad gäller skrivande, men det här verkade ovanligt skojigt).

Vi började med att göra en karaktärslista. Inte bara en förteckning över namn, ålder, kännetecken, bakgrund, huvud- respektive bikaraktär och liknande utan bestämma vilka arketyper de var. Protagonist och antagonist hade jag klart för mig vad det innebar, men inte guidance, reason, emotion, side-kick, skeptikern och contagonisten, även om jag kunde ana. Men att besluta vem som var det ena eller det andra … jag erkänner, jag har bytt arketyp på flera av karaktärerna. Jag har till och med ändrat antagonist tre gånger. Hittills. Alltså vem mördaren är. Lite underligt kan tyckas, men det är min första renodlade spänningsroman så jag förlåter mig själv.

Sen var det dags för en så kallad hinderlista. Ett av de allra bästa råden. Jag skriver om en mångårig grannfejd i en by på landet som slutar med mord. En journalist kommer dit (en kort tid före mordet) för att skriva en djuplodande artikelserie om den våldsamma osämjan mellan grannarna. Journalisten intervjuar alla boende i det lilla samhället. Förstås är det väldigt användbart för mig som författare att ha en färdig lista på diverse händelser där konflikter uppstått. Sanna som falska. Någon vill att hen avslöjar sanningen medan andra inte vill, utan kör med bluffmakeri. De ljuger, lägger ut fällor (behöver naturligtvis inte vara fysiska fallgropar), skvallrar och luras. Jag listade tjugo olika händelser. Det kommer fler. Återstår att bestämma sig för vilka grannar som gör vad och hur och varför.

Dessutom kommer det här med planteringar in. Det har jag i och för sig tänkt på även när jag skriver roman, men inte med samma tydlighet. Nu ska jag även lägga in villospår, ledtrådar med jämna/ojämna mellanrum (läsaren vill få en chans att själv räkna ut vem som är antagonisten, annars blir hen besviken, även om det sen visar sig vara fel person) och gåtor. Dessutom får jag inte glömma att se till att läsaren till slut får svar på allt som har varit ouppklarat. Inte glömma något litet villospår som försvinner ut till vänster någonstans på vägen.

Polisarbete. Glöm inte att polisarbetet måste vara trovärdigt och så nära sanningen som det bara går. En polis ska kunna läsa boken och känna igen sig. Tänka att så här går det till i verkligheten. Annars är det lika bra att hoppa över den delen. Det är inget ofrånkomligt krav att en deckare innehåller detaljer om polisarbetet. Fast visst blir det mer vederhäftigt om man har det? Nu råkar jag ha en vän som är polis, vilket underlättar förstås. Han säger att han sällan klarar av att se polisserier på teve eller läsa deckare eftersom de flesta är fjärran från hur det fungerar där ute. Beklagligt, tycker jag.

Jag lär få erfara vilka olika inriktningar mitt spänningsmanus tar, åt vilket håll det utvecklas. Just nu har jag ingen aning själv. Spänningen är på topp.

Text: Ethel Hedström, 2020-11-05

Foto av Wallace Chuck från Pexels